Aftonbladet – 25 augusti 1841, sida 2

— Men; — han lyssnade åter — adet är nå genting ändå! Det prasslar ganska tydligt iblanc papperen derute och nu hörde jag äfven liksom ett par lätta, luftiga steg, som icke kunde komma från arkivråttorna. Jag måste bestämdt vets hvad det är; annars kan jag ju bli förryckt! Vid dessa ord fattade han lampan, slog skärmen tillbaka, så att skenet spridde sig klart omkring och trädde med fasta steg ut i den stora arkifsalen. Men här blef det icke så lätt att anställa några efterforskningar. Hela rummet var genom välfyllda folianthyllor afdeladt, likasom med murar, i paralella gångar, så smala, att Amanuenserna icke behöfde någon stege när en bok skulle bemtas öfverst vid taket, utan kunde klättra beqvämt från hylla till hylla, med en fot på hvar sida om gången. Lampskenet upplyste . följaktligen icke mer än en enda sådan gång i sender. I den första kunde Fabian, med den noggrannaste forskning, icke upptäcka någonting ovanligt. Han genomgick den, och vände om inåt den nästföljande. Lika fåfängt. Under denna vandring tyckte han sig lik väl märka samma prassling som förut ådragit sig hans uppmärksamhet och samma lätta steg i någon af gångarne längre bort. ,Jag skall väl äfven komma till den sista af dessa irrgångar, sade han högt, och om det icke är en verklig vålnad som gäckas med mig, så måste han bli fånsen. — Men han bedrog sig. När lampljuset ken in i den sista gången, fann han den lika om som alla de andra, och i stället hörde han wu prasslet och stegen i någon af dem han relan undersökt. Han insåg nu, att i samma ösonblick han sjelf svängde om kring ena ändan