Aftonbladet – 24 augusti 1841, sida 3

1 HN vev, SUI 2 AAGE eft falt SINKUIGCTA I allata fall der och äfven här i landet i original fritt annonseras och säljas. Det har vidare ännu icke fallit någon in att påstå, att syftningen af detta arbete är osedlig eller innefattar något gäckeri, hädelse eller dylikt; alla medgifva att dess innehåll utgår från historisk forskning. Det är då äfven klart, att om er jury skulle uttala ordet skyldig öfver en bok af sådan beskaffenhet, som för öfrigt i hela den lärda värden åtnjuter stor aktning, så skulle detta för framtiden snart sagt lägga i Hr Erkebiskopens våld att afgöra, huruvida några forskningar i religiösa ämnen vidare! kunde få här utgifvas i öfversältning utan föregående censur af Hr al Wingård och fakulteten. Sverge skulle då hafva sin konklaf, sin Påfve och sin index eller lista på förbjudna böcker ) likaväl som kyrkostaten; man skulle då, med elt ord, icke blott se förbanneisen ljungas emet den verklige kättaren, som sjelf tviflar eller söker förklaring och stadfästelse på hvad de hög-! vördige vilja befalla oss att tro blindt, utan äfven samtelige kräcklorna höjas för att utdrifva ur sina fäders land hvar och en af Svenska folket, som ens vågade läsa eller meddela hvarandra hvad man inom andra länder tänker i dessa ämnen. Vi vele ganska väl att vi genom denna målning skulle göra mången, ja, utan tvilvel större delen af Sverges upplysta presterskap orätt, om vi uti densamma inbegrepe mer än en liten flock af hersklystne obscuranter och sådane som egentligen främst trakta efter kyrkans verldsliga välde och derföre vilja inkräkta åt sig så mycket makt som möjligt öfver samvetena och församlingens rätt att sjelf få undersöka och utreda för sig de heliga sanningarna; men man behöfver blott kasta en blick på den polemik, som redan i detta ämne blifvit öppnad i kamarillans och prelaternas tidningar, för att afgöra, huruvida vi det ringaste öfverdrifvit. Med detsamma skall man äfven inse, huruvida Aftonbladet lagt för mycken vigt vid att opinionerna icke må, i saknad af sjelfva boken, corpus delieti, kunna på förhand förvillas i detta mål. Det faller af sig sjelf, att det i vår tid icke går an med det allraringaste hopp ens om ögonblicklig framgång, att rent af firneka all forskningsrätt i theologi och hvad dit hörer, d.1 v. s. i religionssaker. Det är nemligen att märka, att en sådan forskning inom sjelfva den kathol-i ska församlingen till en viss grad varit tolererad, ja, till och med ansetts nödvändig, äfven under tider af de svåraste förföljelser emot kättare, nb så länge dispyterna endast hållit sig inom de lärde och kyrkofäderne. Ett band dej träffande bevisen derpå, utom mångfaldiga andra, är det kyrkomötesbeslut, hvarest det tvistades om huruvida Gudomen i den kristna lärant skulle föreställas under tvänne eller trenne per-I soher, och genom votering afgjordes, att det rätteligen borde vara trenne. Hela frågan om friheten att sjelf forska eller yttra för andra sina tankar i religionsämnea, och huruvida skefva åsigter deruti borde bemötas med vederläggning, eller med något hårdt straff, såsom t. ex. landsförvisning, har således i älla tider mindre angått de lärde, och deras meningsstrider sins e-j mellan inom sin kast, än det som meddelats åt lekmännen eller församlingen: 1 fall Läsaren väl uppfattat detta, och gifverl oss rätt häri, så visar sig genast egentliga arten af den procedur, som nu är hörjadsafk vederbörande. Uti Hr Erkebiskopehs egen tid-F ning, Biet, yttras nemligen, blandien serie af trek artiklar härom, i går följande märkliga ord: uVill skulleverkligen icke ansett oss berättigade attå anmärka något mot införandet af Strausss sto-k ra arbete inom det Svenska språkets gebiet, icke derföre, att detta-arbete är så lärdt och vidlyftigt, att allmänheten skulle tröttnat vid-dess läsning, :såsom A. B. behagar förmoda, utan derföre, att. det innefaltar.saker, som. Strauss framstälit. tilk-theologernas, men icke till massornas bepröfvanden. — j Hvilken ser icke, att. denna förmenta libera-k litet -emot de lärde, är ingen annan, än denk: som alltid funnits, och deremot försöket att förvisa det som yttras till församlingen, innefattar samma våld och samma obskurantism, som katholska: presterskapets, nemligen att förbjuda, seqvestera eller bränna, i stället att vederlägga? Imedlertid bör. det medgifvas, att om det ifrå-T gavarande arbetet verkligen vore adresseradt tillk massorna, så kunde Biet hafva åtminstone ett) visst sken för sitt yttrande, ehuru det skulle bevisa alltför litet för en religions kraft, om den ej kunde gå renad ur skärselden af en fri diskussion, hvilket också alltid skall blifva händelsen med den Evangeliska läran;. Det är derföre just i ändamål att undanrödja möjligheten af denna förmodan och visa, att förf. till det-i-J frågavarande sammandraget af Strawss icke adresserat sig till massorna, utan till tänkande personer af åtminstone lika grad upplysning som de vanliga redaktörerne af Sv. Biet, som vi ansett oss böra meddela ett par kapitel af inledningen. Dettal utdrag visar tillräckligt, både att författaren ejl skrifvit för någon rå massa, och att bans arbe-l te har en bistoriskt utgångspunkt, likasom det hela, såsom utgörande en expos af Straugså verk, sjelf måste anses utgöra en vigtigi änk i kyrkohistorien, såvida till denna Mu döme med den nu förevarande boken till exempel, som det allmänt berättas, att seqvestern ) Vi kunne så mycket hellre yttra detta omå danna vadan skall hlifvit I dat andliga a