Aftonbladet – 24 augusti 1841, sida 2

Se MI MODO ORUSSS CK 4 mes af det stulnas bel : skriften till berörde kapitel, äfvensom 2 och 3 SS 1 deraf, ovedersägligen handlade om både stöld och : snatteri; att anledning följaktligen saknades till den förmodan, att lagstiftaren velat ur 2 utesluta detj sednare begreppet, hviltet icke eller af ordalydelsen tydligen utmärktes, samt att, ehuru hustjufnad medförde störe ansvar, än ifrågavarande förbrytelse, snatteribot der egde rum. Deremot hade, såsom grund för den strängare tolkningen, blifvit invändt: alt det skä! man trott sig finna i uppställningen af 41 kap, ej kunde antagas såsom gällande, enär straffbestämmelserne för tjufnadsbrott i allmänbet icke blifvit i lagen med fullständig systematisk noggrannhet ordnade; att det af 42 kap. 4 nämndel. balk bemtade exempel destomindre innefattade nå-! got bevis för den förra satsens riktighet, som de i 3, 4 och 5 S af samma kapitel uppräknade förbrytelser, likmätigt Kongl. Brefret den 47 Januari 1741, ensågos såsom stölder, ehvad myckei eller! litet blifvis iillgrvipet; att beskaffenheten af ifrågavarande brott med afseende på det npedriga i bevekelsegrunderna hes förbrytaren, otvifvelaktigt förtjenade str besiraffoing; att detta lagrum endast omtalar två straffbestämmelser, af hvilka den sednere vore jemförlig med den för tredje gången stöld stadgade bestraffning; att sålunda, om snatteribot här skulle cga rum, en lämplig gradation emellan strafien för dylika brott, första och andra resan begångne, saknades, och ingen grund gåfves för bedömande af itererad brottsligbet, i fall det stulnas värde ej öfrerstiger 40 daler; samt slutligen, att lagens uttryckliga bud: aetånde samma rätt, som den der andra gingen stulits, löste hvarje tvifvelsmål, sedan det, genom Kongl. Brefven den 46 Februari 1738 och den 16 ålaj 1764 förklarats; att den, som, en gång straffid för stöld, sedermera föröfvar snatteri, skall straffas lika, som hade han begått stöld jandra gingen. I afseende härå hade Rikets Ständer ansett de i sodnare sjyftningen omförmälte skälen äga företrädet af en närmare öfverensstämmelse med lagens rätta mening och förstånd, samt, beträffande frågan huruledes den, som 92:dra gången beträdes med den i åberonade lagrum beskrifna gerning, bör straffas, då stölden ej stiger öfver 400 daler, funnit att, vid jemförelse emellan nämnde lagrum och 409 Kap. 3 8 Missgerningsbalken, med säkerbet kan antsgas, att straffet bör vara lika, som för 3:1je resan stöld till enahanda belopp, ehuru sådant icke blifvit utsatt, antingen af förbiseende, eller ock derföre, att denna analogi ansetts tillräckligt tydlig, utan att densamma behöft vidare uttryckas. Enär således lagen, i ena hänseendet, lemnat anledning till olika tolkning och, i det andra, möjligen kan missförstås, hade Rikets Ständer, i ändamål af förtydligande, för deras ati beslutat följande förändrade lydelse 2f 44 Kap. 2 8 Missgerningsbalken: Lockat någon eller bjuder öfvermaga, att själa eller snatta med sig; eller gör mannen det med hustrun ;: föräldrar med sina barn; förmyndare med den omyndige; förman med den, som står under hans: lydno; husbonde eller matmoder med sitt tjenste ! folk eller inhysesbjon; stånde samma rätt som den, der andra gången stulit. Varder ban åter med så-! dan gerning funnen, straffas såsom för 3:dje resan: stöld. Den som var lockad eller buden att stjäla! eller snatta, anses på sätt lag förmår. I Högsta Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden! Nyblaeus, Exgelhart, Nordenstolpe och Grefyve Carl iSparre, förklarade att, ehuru de icke kunde instäm-: ima uti den af Rikets Ständer yttrade åsigt, att i-ifrågavarande , redan efter dess nuvarande lydelse, ! rätteligen skulle så förstås och tillämpas, att den, hvilken lockade öfvermaga, med flere, att snatta, borde, änskönt han icke förr lidit straff för tjufnad,! Istraffas såsom för andra resan stöld, hvilken tolk-: ning hvarken syntes hafva stöd af lagens ord eller instämma med den allmänna grundsats, att, i händelse tvetydighet i strafflagen äger rum, den linIdrigare meningen borde af domaren följas, bemälde: tedamöter likväl, med afseende å brottets grofhet, ifunno skäl icke saknas till en lagförändring i ötverensstämmelse med Riket Ständers afgifne förslag i denna del; hvarföre, och då förslaget i öfrigt, eller; i hvad det afser ökad tydlighet, dels derutinnan, att för andra resan föröfvande af ifrågavarande brott, straffet bör blifva såsom för enkelt olofligt tillgrepp 3:dje resan, ehvad det tillgripnas värde öfverstiger : 400 daler si!fvermynt, ellet icke, dels ock i den: omständighet, att, hvad den tubbade och förledda: angår, här icke göres någon ändring i hvad eljest, rörande påföljden för stöld eller snatteri stadgadt är, öfverensstämde med Högsta Domstolens bemälte. ledamöte:s åsigt af lagens rätta mening, samt afhjelpte nu befintlig ofullständighet och mindre tydlighet i redaktionen, desse ledamöter ansågo sig iböra i onderdånighet tillstyrka, att, med ändring Hdaf ifrågavarande :s första moment och till förtydHligande i örigt, Kongl. Mej:t täcktes bifalla den förändrade Iydeisa, Rikets Ständer föreslagit, smt låta nådig författning härom utfärdas: Justitieråden Themptander, Bredb:rg och Grefve ASnoisky åter, hvilka jemväl, uppå de af Högsta Domstolens fleste-ledamöter anförde grunder, funno iförslaget i hvad angår 4:sta momentet, icke kunna, ;Ipå sätt Rikets Ständer hemställt, godkännas såsom förklaring eller förtydligande af lagen, trodde skäl ej heller förekomma, att såsom lagförändring antaga i lsamma förslag, helst förledarens brottslighet, ehuru rjökad i händelse den förledde vore öfvermaga eller -ifden förres hustru, barn; myndling, underlydande, Ftjenare eller inhyseshjon, likväl icke syntes derigenom försvåras till sådan grad, att han, för ett tillgrepp, som eljest endast medfört snatteribot, esborde straffas såsom för andra resan stöld, i hvilket fall straffet för den, som förr ej varit för olofigt tillgrepp straffad, höjdes icke blott en straffgrad, på sätt efter nu gällande lag ske bör, utan ända ktill 3:ne grader. Högsta Domstolens sistnämnde -åledamöter ansågo sig således ej böra å Rikets StänIders förevarande förslag tillstyrka bifall, samt föroiklarade derjemte, att de, hvad S:ns sednare moriment angår, genom förslaget afsedda förbättringar Ti redaktionen icke funnos vara af sådan vigt, eller så af bebofret påkallade, att anledning förekom til funderdånig hemställan om nådig kontrapropositior 4 detta hänseende. Aeon ——-Å— I D 1 PROFESSOR HAGBERG OM DE AKADE