Aftonbladet – 23 augusti 1841, sida 2

och mer, till dess bon slutligen helt och hållet kullkastades, när kristendomen började tillintetgöra de skolor, i hvilka den hedniska visheten lärdes. Så lyfte sig den allmänna, kristliga kyrkan segerrikt på den gamla verldens och dess bildnings ruiner, hade eröfrat alla sinnen och höll dem fångna i tron. Längre fram utbredde sig kristendomen öfver helt och hållet obildade nationer, först öfver dem, som tillhörde den stora germaniska folkstammen; och till slut förgingos i Vesterlandet de sista spåren till gammal hednisk bildning under de väldiga stegen af de detsamma eröfrande och öfversvämmande, kraftfulla mer ännu obildade göthiska folken ) Så kunde det nya, på Nya Testamentets böcker sig grundande religionssystemet utveckla sig i fullkomlig säkerhet, utan att störas af motsägelser från en bildning, som icke längre fanns till. Under århundraden förblef nu den kristna verlden fullkomligt nöjd med sin kristendom, både till innebåll och form: hon var på det innerligaste sammanvuxen dermed. Nu först kunde en ny bildning börja, och på samma gång småningom en ny tvedrägt mellan bildningen och de oförändradt qvarstående heliga urkunderna icke så mycket begynna som icke snarare förberedas.n Under denna långa tidrymd, hela medeltiden igenom, visade sig sålunda nästan intet spår till djlika utläggningsförsök, emedan de kunde framgå blott ur den nyss nämda tvedrägten, dock icke förr, än denna hunnit till medvetande af sig sjelf. Efter flera fruktlösa försök led kyrkans i medeltidens jormån fast rotade tro första stöten genom reformationen. Denna var det första, på följder rika tecknet till lif hos en ny bildning, som, småningom uppvuxen i kristendomens eyet sköte, nu kände sig nog stark att uppträda i strid deremot. Denna nya bildning började nu sämma kamp. som den gamla kulturen fordom utkämpat genom kristendomens hedniska motståndare; men reformationen uppträdde, såsom sådan, blott emot den herrskande kyrkan och dess system. De heliga böcker, på hvilka detta system grundade sig, lemnade hon obestridda. Länge dröjde det dock icke, innan äfven dessa angrepos, och dermed börja ånyo de olika utläggningsförsöken; dermed inträder tiden för det mångfaldiga experimenterandet att ställa den nya bildningen i harmoni med de gamla urkunderna. Alla dessa försök utgå från det medvetande, att den Heliga. Skrifts innehål! i flera punkter icke står lillsamman med förnufts-ideernas vunna utbildning; de äro en följdrigtig fortsättning af reformationsverket, som erkände den fria forskningen och förnuftets rättigbeter, om också blott till viss gräns. Men en fast bestämd gräns kan här lika litet finnas, som förnuftets utveckling någonsin kan stå stilla. Vi vilja i korthet betrakta alla dessa försök i deras historiska följd efter hvarandra och derigenom visa, huru det otillfredsställande i alla de förutgående slutligen ledt till det, vi här framställa, försöket att förklara det underbara och sig motsägande såsom myth och saga De första vigtigare försöken af detta slag gjordes af de engelska Deisterna och Naturalisterna, men måste i allmänhet anses för mycket lättsinniga, låga och det höga ämnet fullkomligt ovärdiga. De ville ingenting annet än tillintetgöra det dem förhatliga, och utkastade, i ordets egentligaste mening barnet med badvattnet: sin oförmåga, att på vetenskaplig väg göra ett slut på striden, dolde de bakom tumultuariskt nedrifvande, — dock, detta är deras vanliga lott, som skola gifva de första huggen uti en vidt utseende strid. Än angripa de bibelböckernas äktbet och förklara dessa för understuckna och faIbelaktiga, hvarvid man visserligen icke behöfver göIra sig besvär med att vederlägga deras innebåll; än luppbjuda de allt, för att neddraga detta innehåll, icke blott till det rent menskliga, utan till och med till det låga och löjliga. Så kallar till exempel en IMoses lag för ett eländigt system af vidskepelse, I blindhet och slafveri; en annan nekar judiska reTligionens egenskap af uppenbarad, emedan Gud visar alltför mycken partiskhet för judafolket och beAfaller Kanaeernas utrotande; — en tredje kastar Iskugga på Jesu karakter och framställer apostlarna Isåsom egennyttiga och begifna på slem vinning; och len fjerde är osäker, huruvida han skall anse Jesu lunderverk för eländiga narrsteck och låga bedrägetrier eller förneka deras historiska sanning och anI se dem för blott sinnebildliga berättelser.o aI Tyskland utbreddes en dylik åsigt öfver bibeln Igenom de ryktbara aWolferbittelska fragmenternan. I Dessa erkänna alldeles intet gudomligt innehåll i ll de beliga böckerna, utan förklara allt det underbara för bedrägeri eller misstag. Hvad gamia TeI Istamentet vidkommer, förklaras deri de män med Pl hvilka Gud berättas omedelbarligen hafva talat, för I lså dåliga, deras föregifna gudomliga läror för så A I krassa och förderfliga, att detta umgänge med Gud elicke kan vara annat än uppdiktadt och föregifvet, -lför att skaffa presternas och herrskarenas läror insteg hos den råa massan. Moses stämplas rentaf llsåsom en bedragare, som uppdiktat Jehova-uppenbarelserna och icke skytt de skändligaste medel, för tlatt göra sig till herrskare öfver ett fritt folk och N Iframställa brottsliga åtgärder såsom gudomliga bealfallningar. — Hvad nya Testamentet beträffar, så n Itillskrifver fragmentisten Jesus blott en politisk ti plan, hvilken kantrat med sin upphofsmans cingalunda föru:sedda, död, hvarefter den dödades läriJungar sökt dölja misslyckandet genom det abedrägN lliga föregifvande,, att han uppstått från de döda.s Under de s. k. folkvandringarne i femte eller sjette seklerna. ; (Förf:s not.)