Aftonbladet – 21 augusti 1841, sida 3

godt som mitt eget barn. Ack, min Gud, jag reproducerar öfverallt det blonda hufvudet! hon lemnar aldrig mina tankar eller min palette. Aldrig skall hon få veta att jag är fattig. Hon är för skön att få lida, det skall hon inte göra., Men du sjelf lider! Och du vill, att jag skall ta emot ditt guld? Det måste du göra, Sylvestre, det måste du! Har man inte tagit ifrån dig din pension? Jag kan ännu kämpa, jag kan ännu arbeta. För öfrigt, då jag tog emot henne hos mig, gjorde jag hvad en hederlig karl bör göra: min Gud, min Gud! hvarföre har jag gjort det! Vid dessa ord dolde Greuze ansigtet i sina båda händer och gret. Du älskar henne då?, sade Sylvestre. kÄlska henne? det är inte rätta ordet; jag är galen i henne! Ett barn, Sylvestre, som jag ryckt undan vanäran, en dotter, som jag räddat åt min syster! Men lugna dig, Sylvestre; Pulcherie skall aldrig veta denna olyckliga hemlighet, och du svär mig ju, min vän, att aldrig säga henne den? Jag upprepar det ännu en gång: jag skall lida, men jag vill inte att bon skall göra det. Han hade härvid upprest sig; solen, som med sina strålar genomträngde löfven, föll på hans ädla hufvud. Ni kan sinte föreställa er, för hvilken kraftlöshet, för hvilken dödlig svaghet han härvid syntes vara ett rof. Puleherie hade ej vågat nalkas honom; hon kände sig liksom fastnaglad vid detta ställe, utan mod att lägga en ny smärta till den, hvarom hon hört bekännelsen. Det återstod henne intet annat, än den