Aftonbladet – 21 augusti 1841, sida 1

I brist af originalet, herr hertig, vill ni åtminstone ha kopian, hvarefter han gick bort med en uppsyn af öfverlägsenhet, medförande sin systerdotter, som knappt hört detta samtal. Då prinsessorna jemförde Pulcherie med hennes porträtt, funno de det ännu skönare. Vid utgången från museum strålade Greuzes panna af tillfredsställelse. Madame Elisabeth, förtjust öfver att på en gång ha fått se modellen och kopian, tog af sig ett litet kors som hon gaf henne. Ett kors, som tillhört prinsessan, min herre! ett välsignadt kors! Denna amulette, kom den icke i en lycklig stund för Pulchrie? Bilden af denna unga vackra man, som hon endast ett ögonblick sett i Louvren, förföljde henne. Ehuru mycken mildhet låg i hans ord och i hans sätt att vara, hade likväl den unga flickan behof af att försvara sig mot det intryck, som han åstadkommit på hennes sinnen, och hon vågade icke fråga sin morbror hvart han tagit vägen. På mer än tre dagar hade Pulchåerie icke hört något mer om honom. Tre hela dagar! Och likväl hade han lofvat det! Skulle väl de unga narrarne kunnat fasthållit honom vid deras förstulna supger? Sorgsen öfver att hafva förlorat honom, fällde Pulchörie tårar på sin lilla kammare, och det omisskänneliga i hennes passion förskräckte henne redan. Han skref imedlertid; med hans korta bref följde några romanser; en viss skakning och oro röjdes Ögonskenligt i hans biljett; de förekommo Pulcherie som förträffliga tecken; hennes bild förföljde tydligen riddaren. På denna biljett svarade hon med en annan, hvaruti bon