Aftonbladet – 19 augusti 1841, sida 3

Pulcherie kunde ännu icke återkorhma från. sin öfverraskning; hon måste likväl berätta sin historia, sin afresa från Caen, sin mors tårar, fru Poitevins artiga enträgenhet och den skamliga osanning hon begagnat. Under det hon talade, stampade Greuze med foten och sprang omkring i rummet som ett barn. Han forskade i hennes anlete med ett ljus i handen; han lät henne stiga upp och åter sätta sig; han var utom sig af tillfredsställelse. Nu sprang han att gräfva i sma portföljer och visade en mängd utkast, som liknade henne.n Jag har alltid kommit ihåg dig, sade han; din bild var här; jag hade blott sett dig en enda gång, men jag har godt minne. — Nu vill jag fortfor han, att du bor hos mig; de skola få se hvad verklig skönhet vill säga! De äro tre eller fyra som göra hufvud af Romarinnor, efter gamla medaljer; de äro likväl ledamöter af målare-akademien, men jag bar dragit mig derifrån och lefver som Simeon Styliten på sin pelare. Hvarje gång de skrifva till mig, skickar jag dem deras bref och deras vanliga inbjudningar tilljbaka. Jag har bedt dem gifva mig igen mitt receptionsstycke; de hafva satt det i Versailles museum! Man afundas mig min systerdotter och jag är mycket olycklig! Men också är jag stolt! Jag har gjort min atelier till en salong, der konstvännerna kunna bese mina arbeten! Ser du, i det här rummet har jag emottagit mer än ett krönt hufvud! — Nå väl Pulchåerie! Jag tycker mer om att se dig sitta på den simpla pallen än storfursten af Ryssland, storfurstinnan och sjelfve Konungen af Sverige, Gustaf III, som äfven setat derl Han blef alltmer och mer liflig under det ban så talade, och gick af och an i rummet, kastande då cch då ea förstulen blick på PulIcherie. Hon hade tagit af sin bavolet och hennes vackra, blonda hår nedföll kring hennes skuldror. Hennes glädje öfver att i sin försvarare återfinna sin morbror, som hon ansett vara