naturlagarna, förefaller oss omöjligt, t. ex. att ett fyrfotadjur skall hafva talat. Här börjar alltså nödvändigt fviflet på de berättade underbara historiernas verklighet, och detta tvifvel blir så mycket starkare, när det berättade bär prägeln af en outvecklad, ja rå bildningsgrad. Från en outvecklad måste vi anse t. ex. den berättelse härleda sig, att Gud på så och så många dagar skall hafva skapat verlden; från en rå, att han uttryckligen befallt ett helt folks utrotande.n Dessa tvifvel kunna hufvudsakligast uttryckas på tvänne olika sätt. Antingen säga vi: Det gudomliga kan icke ha skett sålundar, eller : Det sålunda skedda kan icke vara gudomligt. I förra händelsen pistå vi, att det berättade icke är verklig historia, och förvisa det sålunda till diktens och sagans område. Dermed neka vi dock ingalunda, att skrifterna hafva ett gudomligt innehåll, utan kunna ganska väl erkänna en upphöjd, evig id, som uppenbarar sig i dessa sagor; de kunna förefalla oss som ett bildspråk från en med religiös hänförelse uppfylld tid.n I sednare händelsen medgifva vi, att det berättade skett så, som det berättas, men hänföra det, genom vår utläggning, till naturliga lagar, söka förklara det såsom verkan af naturenliga orsaker och afkläda det dymedelst det underbara, såsom när man t. ex. förklarar sjukdomars botande genom användandet af paturliga, hastigt verkande medel 0. s. V. Dock måste vi här fästa uppmärksamheten på en möjlig skiljaktighet vid utläggningen, som noga bör öfvervägas; man kan nemligen i båda fallen vara antingen fördorasfull eller fördomsfri. Fördomsfull är man, då man icke vill erkänna olikheten mellan dåtidens och nulidens bildningsgrad och sätt att se sakerna, när man påstår, att de gamla författarne betraktat den sak, de berätta, på samma sätt som vi. — Fördomsfritt går man tillväga, när man öppet medgifver denna olikhet och erkänner, att de, som berättat händelserna, uppfattat dem annorlunda, än vi, efter vår tids förändrade verldsåsigt, miste göra. På denna sednare ståndpunkt frisäga vi oss dock ingalunda från de gamla religionsbegreppen, utan fasthålla äfven här det väsentliga, på samma gång vi utan skygghet förkasta det oväsentliga. Sålunda äro fyra olika utläggningssätt möjliga för dem, som vilja sammanjemka motsägelsen mellan sin bildning och de gamla urkunderna: 4. Det berättade har icke verkligen så försiggått, som det berältas; berättarne hafva sjelfve icke trott det, utan, väl vetande, att det varit saga och dikt, likväl framställt det så, som de fått höra eller sjelfve uppdiktat. Fördomsfullt! så förfara kristendomens motståndare !) hvilka beskylia berättarne för bedrägeri och bristande sanningskärlek.n 2. Det berättade har icke verkligen försiggått så, som det berättas; det är blott saga, men berättarne hafva, på sin ståndpunkt, likväl anselt det för sanning. Fördomsfritt! Från denna fördomsfria, mythiska ?) ståndpunkt utgår närvarande undersökning. 3. Det berättade har verkligen så försiggått, men det är ingenting underbart, gudomligt; det tyckes blott så vara, och berättarne hafva också icke ansett det sådant, utan antingen afsigtligt och mot bättre vetande utgifvit det för underbart eller ock velat berätta det som något helt naturligt. Fördomsfullt! Den afsigtliga förfalskningen antaga Deisterna 3); det sednare antages al Rationalisterna, som förklara allting naturligt. 4. Det berättade har verkligen så försiggått, men det är irgenting underbart, gudomligt; berättarne hafva likväl ansett det för sådant, och derföre ock velat berätta det som underbart. Fördomsfritt! Denna åsigt träffas, med mingfaldiga chatteringar, likaledes hos rationalisterna, när de nemligen icke kunna hjelpa sig med den, vi nyss anfört under M 3. De, som fcke erkänna den nya bildningens och utvecklingens kraf, med hänseende till religionsurkunderna, och sålunda icke medgifva någon motsägelse mellan båda, hålla sig åter fast vid de heliga böckernas bokstafliga förklaring och utgå från följande grundsats: Det berättade har verkligen så försiggått och är tillika något underbart och gudomligt; berättarne hafva erkänt !) Exemplen hemta vi endast från försöken att utlägga våra heliga skrifter, ehuru dessa skiljaktiga förklaringssätt äfven förekomma inom andra religioner. (Förf:s not.) ) Anmärkes här blott, att mylå och mytåisk i allmänhet är detsamma som saga och sagolik; om närmare bestämningen af begreppen samt en skarpare gränsskillnad mellan saga och myth skall nämnas längre fram uti denna inledning. . (Förf:s not.) ?) Dylika benämningar finnas förklarade i de alpha