annonseras och säljas i original, så att det åtminstone finnes i 40 eller 50 boksamlingar i hufvudstaden — ett sådant åtal är utan tvifvel något så oerhördt, att ingen kan undra, om det väcker ännu långt mera uppseende, än alla föregående politiska rättegångar. Men detta uppseende skall ännu mera ökas, i samma mån, som allmänheten får ett oförvilladt begrepp om den åtalade skriftens beskaffenhet, och det är, för alt lemna ett sådant, som vi trott det vara skäl, att, i stället för någon framställning af Red. sjelf, angående det ifrågavarande arbetets egenskap, lemna några utdrag af sådana delar deraf, som kunde visa dels på hvad punkt Författaren befinner sig i Tyskland, i hänseende till opinionen, dels ock hvad som utgör hans egentliga ståndpunkt och syftning, tvenne omständigheter, hvarefter hvarje författare, enligt vår tryckfrihetslag, eger rätt att bedömas. Läsaren hade genom gårdagsbladet ett tillfälle att bedöma det förra af det utdrag, som meddelades utur förra afdelningen af företalet, skrifvet af den som författat sammandraget af Strauss större verk. Det sednare kan ännu tydligare inses af Strauss egen inledning till sitt arbete, uppfattad i den resumå, som finnes i den åtalade skriften. Denna inledning är i alla fall i och för sig af så stort intresse, att den utan all serskild anledning kan förtjena en större offentlighet, begripas af läsare utaf alla klasser och, som vi tro, helt oeh hållet skall undanrödja den fördem, som tilläfventyrs ännu skulle finnas, att något annat, än kärlek kärlek till sanning och upplysning, varit driffjädern till Strauss företag. Vi meddela här den första deraf: HURU HAFVA DE ÅTSKILLIGA METHODERNA, ATT FÖRKLARA HELIGA BERÄTTELSER, UPPKOMMIT. Vid alla religioner, som stöda sig på skrifna urkunder, skall förr eller sednare det fall nödgas inträffa, att den bildningsgrad, hvarpå deras bekärnare stå, ieke längre åtnöjer sig med dessa skriftliga minnesmärken. Ty de äro ju mer eller mindre ursprungna ur en viss utvecklingsgrad hos den tid och det folk, inom hvilka de uppstodo: de miste således; nödvändigt också antaga dessas karakter. Men nu äro dessa böcker en gång afslutade; de förblifva oförändrade, men folksoch tidsandan äriett beständigt, om också ofta afbrutet, skridande framåt och afligsnar sig alltså mer och mer från dessa gamla böckers ståndpunkt. Af detta skäl skall motsägelse mellan dem och den under tidernas lopp vunna bildningens fordringar efterhand uppstå. Huru skall nu denna motsägelse häfvas? De skrifna böckerna existera; den förändrade ståndpunkten af folkens andliga lif äfvenså: båda äro obestridliga fakta. Från den en gång vunna bildningen kunna vi icke frigöra oss: de heliga urkunderna vilja och få vi icke förkasta. Borthäfvas låter sig således ingendera, hvarken den nyare bildningen eller de gamla urkunderna.n Derföre inträder oafvisligen behofvet af en förmedling: detta för oss till mångahanda försök, att genom ulläggning och tydning af religionens nämnda skriftliga grundvalar undanrödja motsägelsen. Genom en 0oss tillfredsställande förklaripg af urkunderna måste vi försöka ställa vår egen åsigt af lifvet och verlden i harmoni med dem. Detta måste hufvudsakligen blifva förhållandet med hänseende till den historia, de innefatta; och historia utgör en väsendtlig delafalla religtons-urkunder. Denna historia är företrädesvis helig och underbar, d. v. s. der ingriper det gudomliga omedelbart i det menskliga, utan att den naturliga lagen för orsak och verkan dermed har något att skaffa. Sålunda afbrytes det inre sammanhanget mellan alla ting och företeelser i universum; ty öfverallt, der ett under sker, som t. ex. när en död uppväckes eller en sjuk botas genom ett blott ord, der stå naturlagarna stilla, så att säga, och gifva vika för en främmande makt.n Men nu leder likväl den framskridande bild-. ningen menniskorna mer och mer till den insigten, att allt, som försiggår så väl i den yttre verlden som inom oss sjelfva, icke kan ske på annat sätt än i enlighet med de i hela naturen fast grundade förhållanden af orsak och verkan, att sålunda till och med det gudomliga, när det uppenbarar sig i sinneverlden, måste förmedlas genom dessa förhållanden. Motsägelsen mellan den nya bildningen och de gamla heliga skrifternas historiska innehåll uppenbarar sig sålunda ända till den grad, att det gudomligas omedelbara ingripande i det menskliga i form af underverk, t.ex. sjukdomars underbara botande genom gudomlig kraft, ord, som höras, utan att någon mensklig mun uttalar dem o. s. v., föriorar sin sannolikhet. Alit sådant, som motsäger ——— OR——— EEE I. a År