tycktes hafva ditkemmit. Hunden sprang en a betjenterne i strupen och tvang honom att släpp: sitt rof. Hertigen kunde icke underlåta att svar: på den nykomnes utmaning: Försvaret mot denn var endast en lek för honom, som dagen föru! i en duell -sårat hr de Coigny; Pulcheriesåg blod flyta från sin försvarares hand; men, i trot: af sitt sår, hade han fattat henne med starl arm och, med kuskens tillbjelp, fört henne i sit Det var helt. visst en ungkarl;: sade jag, af brytande berättelsen; det är jag säker på. asAkta er;, sade systern i en bannande ton ani släpper ju härfvan!s Hon forisatte nu: aNi bedrar er, det var ingen ungkarl; Pul cheries räddare var omkring femtio. år. Han ansigtsdrag, som hon kunde observera unde farten från Quai dOrsay till rue Jacob, uttryckt på en gång enkelhet och stolthet, samt intog genom ett slags naivetet, blandad med bestämd het. Deras lugn hade något störts genom dett; uppträde, men de återtogo snart sin vanliga ka rakter af mildhet, liksom himlen efter stormer återtager sin: azurfärg. Då och då lutade har hufvudet ut genom. vagnsdörren, som om har fruktat, att man ännu förföljde Pulcherie. Denokände hade någonting, jag vet icke hvad, besynnerligt i sin drägt och hårklädsel Han har en vidlyftig frisyr, som gjorde pannar serdeles hög och gaf någonting lifligt och frap pant åt hans ögon. Hans kläder voro af pon ceau-färgadt sammet; hans spetsmanchetter, han fina skor och en viss utsöktbet i hela hans kläd sel tycktes utvisa, att han kom från något för nämt sällskap, eller att han ärnade sig till någo sådant. En präktig rubin blänkte på bans högra hand, som nästan var för vacker att tillhöra någon karl. Han talade till Pulcherie i etl språk, som bom aldrig förr hört, uppfyldt aj t på en gång. grannlaga. och vördnadsfullt ga.