Aftonbladet – 19 augusti 1841, sida 1

löd, ville hon anlägga sorg efter sin morbraler, men fru Poitevin hade med en ondskefull mildbet svarat henne, att ordningen i hennes hus icke tillät henne bära någon sorgdrägt. Deremot iklädde hon henne ett vackert sidei:skärp, broderadt med siifver; med detta stärp och den hvita polonäser, som hon fått af herren i Luset, var hon verkligen oändtligt töck. eBland de kunder, som besökte stället, skröt rut Poitevin i synnerhet med en hertig af Fronac. Ingen vecka gick förbi, utan att hertigen nade den godheten, att någon stund stinga sig n med henne i ett kabinett, för att skrifva, emedan han här var så ogenerad; samtalet afbröts ofta geuom en löpares ankomst, som af in herre emottog en mängd blåoch rosenfärsade biljetter, dem ban skulle bära bort. Herigen af Fronsac behandlade fru Poitevin med tt slags vårdslös förtrolighet, och hon, å sin ida, såg honem icke anlända i sin grannt laccerade vagn, utan att hals öfser hufvud springa ned i badhuset, för att ropa: cFlickor, nu är vertigen af Fronsac härlo Denne hertig hade imedlertid, jag bör tillägga let, alldeles ingenting intagande. Han var puckwelryegig och på allt sält vanskaplig. Derjemte var hen ständigt öfvergjutea af Juktsatten och myck och tuggade cupphörligt på någon rot, Med cen stolt blick mönstrade han alla flickorna huset, som semlades i galleriet hvar gång han wslända, och förfelade aldrig något litet ämabel: aljeri, såsom att nypa en af dem i övat, eller tt stryka snus under hernes näsa. Atföljd af vänne beljenter, som buro honom i badet, viade han sig alltid blott råga ögonblick. Första gången Pulchtrie såg honom, var han örfärligt uppbragt, emedan marskalken, he tigen a Richelicu, hans vördade far, ville denna vecka, vid åttifyra års ålder, i sitt tredje äktenskap, gifta sig med fru de Rooth. Marskalkens hotel hade således samma morgon blifvit rensadt från