Aftonbladet – 18 augusti 1841, sida 1

bör förtvifla, ty det finns bjelp för allting, hvarefter hon tillade: Jag intresserar mig för mycket vid ert öde, att jag ej skulle söka mildra det. Hos mig skall ni taga in. Glöm detta bref, gif mig det; det skulle endast tjena att underhålla er sorg. Lugna er, ni skall ingenting förlora på bytet. Se så, gråt nu inte mer! Jag lofvar att vara er i den mors ställe som ni lemnat, och äfven i stället för den der Hr Greuzs9, som ni förlorat., Detta löfte kunde likväl icke stilla Pulcheries oro. Hon hade blifvit omfamnad af denne onkel, åt hvilken hennes moder anförtrott henne; hon påminte sig honom och hans godhet; föreställningen att vara alldeles ensam i Paris, utsatt för dess tusende faror, en omätlig labyrint, hvarifrån hon ej kände någon utgång, förmådde kenne att emottaga sin reskamrats anbud, helst som hennes mors läkare rekommenderat hennne hos den gamla. Hon gjorde efter vanligheten sin bön till Gud, men denna gång med mera värma och andakt än vanligt; derefter besinnade hon huru tårarna icke kunde göra slut på hennes bekymmer och följde ändtligen sin beskyddarinna då de båda stego ur vagnen., Här är er förste garcon som kommer att ta emot edra saker, fru Poitevin, ropade kusken som afbetslade sina tre dragare på gården. eFru Poitevin (så var fruns namn) belastade gargonens skuldror med tvenne nattsäckar, samt ett halft dussin kartoner och småaskar. Pulcherie hade blott ett enda litet paket, som hon bar under armen; hon följde fru Poitevin och hennes garcon; hennes ögon voro ännu röda. Då de kommit till Quai d Orsay stannade gargonennp.