Aftonbladet – 18 augusti 1841, sida 1

Hos Hr Greuze, svarade hon naivt. Här har jag ett bref till honom. Ni känner då Hr Greuze? Får jag se på utanskriften ! Frun betraktade brefvet som Pulcherie räckte henne; hon satte på sig glasögon och betraktade det noga; brefvet hade imedlertid ingen adress, ty fru Duclos hade tagit för gifvet, att ttvar och en skulle känna hvar en sådan man som Greuze bodde.x Min stackars vän, sade fruntimret suckande, i det hon skakade på hufvudet; det här brefvet har ni svårt för att få till sin ägare. Hvarföre det? frågade Pulcherie förskräckt. Emedan, jag vet inte hur jag skall säga er det emedan Hr Greuze är död! Död! ropade Pulcherie med smärta; död! Ack, men det är inte möjligt, ni bedrar mig! Till bekräftelse på hvad hon sagt, nöjde damen sig med att sorgligt böja hufvudet. Pulcherie betraktade henne noga; det kunde alldeles icke falla henne in att hon sade osant. Detta fruntimmers ålder, hennes artighet, hennes sätt alt vara, ingenting gaf den unga flickan rätt att misstänka henne. Damen hade ingen svårighet för att uppgöra en historia om Greuzes död, hvilken Pulcherie ej kunde draga i tvifvelsmål och som ingen af det öfriga sällskapet motsade, ty de hederlige hästhandlarena hade aldrig hört talas om någon som hette Greuze. Så vidsträckt är ryktet! Den stackars Pulcherie darrade af öfverraskping vid underrättelsen om detta dödsfall och var nära att känna sig illamående. Damen tog nu upp en luktflaska ur sin kjortelsäck och anmärkte, att man aldrig