Aftonbladet – 18 augusti 1841, sida 1

sets trygghet. Vid första stationen öppnade cusken vagnsdörren; den gamla damen tvekade Itt stiga ur i anseende till sin fetma, men Pulcherie, som redan var på fotsteget, erbjöd henne sin arm. Stor tack, min lilla vän, sade fruntimret; vi iro ännu Jångt ifrån vårt nattqvarter, och det kadar således icke att gå litet till fots. Vid sdra år spramg jag som en råget; jag är glad att få promenera tillsammans med en så intressant person. Frun är alltför god, anmärkte Pulchårie rodnande. Men skola vi bli länge i vagnen? Bara två dagar till, mitt hjerta lilla; den hä; vagnen är ändå den snabbaste ,Två dagar, så mycket! Då finner jag att ja; sjort orätt i att jeke ta fram min stickning. Ni stickar? Ah fy! Med sådana vackra fin grar borde ni repa guld eller göra portdepe åt hofherrarne., Pulcherie uttömde sig i ursäkter, under de damen undersökte hennes fingrar och naglar Båda två tvekade imedlertid icke att uppstiga vagnen och konversationen afbröts å nyo änd: till första nattlägret. — Resor föra fruntimme: lätt tillsammans. De öfriga passagerarena i vag nen brydde sig icke alls om den vackra flickan men deremot hade fru Dueloss läkare icke haf behof af att rekommendera henne hos den gam la damen, för att Pulcherie skulle fästa henne uppmärksamhet. Det var såsom hon skulle va rit hennes anförvandt. Hos hvem ärnar ni fara ir, min söta vän frågade hon Pulcherie med en ton af beskyd dande omsorg.,