Aftonbladet – 14 augusti 1841, sida 2

det föll på hans bröst och på armen, som låg tvärt öfver detsamma. Ansigtet förblef dock i en hal! skugga, hvilket hon — ehuru som qvinna litet nyfiken — dock icke var dristig nog att med lyktan upplysa. Likväl undgick det henne icke, att ett par vänliga blå ögon noga betraktade henne, i det fältropet blef gifvet och nöjaktigt besvaradt. — Oförtöfvadt ilade hon förbi den okände och upp för den andra vindeltrappan, öppnade utan synnerlig ansträngning falluckan, likaså penningkistan, uttog tvänne pungar; och sedan hon stängt och läst igen efter sig, lemnade hon dem till Maccarthys tysta budbärare. Nu först fick hon mod att nogare vilja betrakta hans ansigte; men han hade alltredan vändt sig om med en bugning, och, så förekom det henne, med en suck, hvarvid hon med möda kunde urskilja en skymt af en vacker och ädel profil. Hastigt försvann han i det rasslande röset, och Maria nådde, utan något annat möte, sitt rum. Korrt tid derefter genljudade Bergskottarnes första segerskri i Carthys aflägsna dal. Båda flickorna hörde med glädje Stuarternas första vapenbragd och Engelsmännens nederlag, eller snarare, deras flykt vid Preston Pans. Maccarthy var icke bland de få offren för denna icke blodiga, lättköpta seger. Några veckor förflöto: då stod åter ett upprätt kors under det första på askens stam, med tvänne bål vid sin fot. Nästan utan all fruktan, men icke utan en sorts obehaglig förväntan — längtan våga vi väl icke kalla det — företog Maria sin nattvandring, och — fulländade den lika tyst och stillatigande, som första gången. Den tysta gesandten hade ett bandage bundet snedt öfver halfva ansigtet — förmodligen ett minne från Preston Pans — blott med det ena ögat betraktade han den sköna deltagerskan i de hemliga mötena, bockade sig vördnadsfullt, tryckte handen ännu fastare till sitt bröst och försvann. Det blef vinter. Direkte hördes intet från Maccarthy; men på omvägar erfor man, att han vistades i Edinburg vid den lättsinniga Edvards hof, hvilken i sorglös blindhet öfverlemnade sig åt förlustelser, som blott en fullständig seger kunnat tillåta; medan hans arffiende i all mak förberedde hans undergång. Våren kom. Båda partierna möttes vid Talkirk,: