Aftonbladet – 14 augusti 1841, sida 2

utsedde härtill, men tillika, att vi endast kunde anse denna förteckning såsom ett skämt. Också har man sedermera omtalat att valet, långt ifrår att bekräfta en del Biets uppgifter, skulle hafvs fallit på män, i hvilkas händer alla med tillfredsställelse skulle se denna angelägenhet anförtrodd och bland hvilka bliivit nämnde tvänne den ursprungliga Lagkommitice:ns ledamöter, Hrr Richer och Staaf, Lagmannen Cassel och Professor Berg: falck. Imedlertid lärer det nu ånyo icke vara utar anledning att befara, det Hr Revisionssekreteraren Baron Ludvig Johansson Boye skall eftersträfva att truga sig in, äfven denna gången. Visserligen försäkrade Er Friherrn vid slutet a! riksdagen för flere af sina bekanta och gaf sig till och med den och den i våld på, att han aldrig vidare brydde sig om denna plats, som han funnit föga afundsvärd; och det sades till och med, att han redan hade slagit ned sina bopålar för vintern i Linköping; men helt plötsligen förspörjes det nu, att han skall hyrt sin förra våning i hufvudstaden till hösten, och ämnar hitflytta. Sjeif har han jemväl anländt till staden, och berättas redan haft företräde hos Hans Maj:t Konungen; och det är således mer än troligt, att han önskar få komma i åtanka vid kommitte-tillsättningen. Det förefaller imedlertid obegripligt om en sådan önskan kunde vinna afseende. Väl finner man naturligt, att Frih. Boye sjelf heldre tillbringar sin tid och drager sin spader om aftnarna i Stockholm än i Linköping, i synnerhet då han i förra fallet någon gång derjemte kan hålla sig uppe i rörelsen genom Svenska Biet, ja till och med då och då hafva en slarfva med i byken, d. v. s. rådfrågas i vissa saker, hvad man för 20 å 25 år sedan ännu skulle ansett för en omöjlighet. Slutligen är också ett vackert arfvode i flera års tid visst ingenting att försmå. Men ser man saken ifrån någon annan synpunkt än den af Friberre Boyes egen fördel så förefaller det otänkbart, att han vidare kunde komma i fråga, så framt icke en fullkomlig villfarelse på högre ort äger rum om hans egenskaper och att han genom sin pratförhet och småfyndighet lyckats för en hög person dölja hela den ytlighet och medelmåtta, som ligger på bottnen. Så mycket mera måste det då väcka förundran. i fall icke Konungens rådgifvare, af hvilka flere ganska noga känna Friherrn, med den tydlighet, som det verkligen kan ske, upplysa Hans Moaj;t, att intet större misstag kan finnas, än föreställningen att Friherrn äger någon djupare lagfarenhet, och att hans juridiska lärdom hulfvudsakligen, i likhet med hans politiska insigter, inskränker sig till en liten kretsgång af fraser och fördomar sedan förra seklet, hvilket allt rör sig inom så inskränkt periferi, att samma tanka och uttryck efter några timmars konversation återkomma alldeles lika lydande, likasom tonerna på ett positif, och att utom det Friherrn saknar en egentligt filosofisk underbyggnad är en stor del af nyare tiders arbeten i lagfarenhet och rättslära, med undantag måhända af boktitlarna, för honom snart sagdt en terra incognita. Skulle nu förhållandet derjemte vara, att samtliga Statsrådet, såsom ryktet berättar, skulle vara obenägne för Frih:s utseende, och derjemte flere af de öfrige tillämnade ledamöterne hafva bestämt sig, att icke emottaga någon kallelse tillsammans med en sådan person, som Friherre Boije, så måtte det icke kunna anses för annat, än försumlighet hos rådgifvarne att låta Konungen lära känna rätta förhållandet, om Friherren, det oaktadt, skulle lyckas tvinga sig fram vid detta tillfälle. Specielt vore det märvärdigt, om Hr Justitieministern, som ändå till en viss grad måste ansvara för preliminärarbetenas fullbordan till lagverket, och som följaktligen äfven måste hafva en vigtig röst vid detta tillfälle, kan finna sig vid, att möjligen genom Baron Boyes föreslående gå i mistning af de öfrige, så väl behöflige ledamöterne. Ar meningen åter, att tillintetgöra och till en ytterligare obestämd framtid få den nya lagen uppskjuten, då förstå vi väl, att ingenting kan vara bätte, än att kasta in Friherre Boye på tveren för detsamma. — —— AA — — Regeringen lärer i en af de sista konseljerna förehaft och i allo bifallit Ständernas un derdåniga skrifvelse, angående nya fängelsebyggnader med celler, efter Pennsylvania-metoden