Aftonbladet – 14 augusti 1841, sida 2

git sig midt öfver nejden; men i det underjordiska hvalfvet förnam hon ingenting deraf. Just som hon tog lyktan för att bege sig på återvägen, hörde hon ett häftigt och ihåligt dånande buller: en förskräcklig aning grep henne. Hon ilade uppför den höga stentrappan, och fann der öfverst — falluckan stängd. Förfärad sönk hon på knä, och satte lyktan på det öfversta trappsteget; dock icke länge: hon reste sig raskt och spände skuldror och nacke mot luckan. Förgäfves: den emotstod alla hennes ansträngningar; hon kunde likaså gerna ha försökt att lyfta ett berg. Hon eftersåg nu vid lyktans sken om der icke skulle finnas en öppning, ett stift eller något sådant, hvaraf hor kunde begagna sig; men nej — luckan slöt så tätt och fast, att hon straxt förlorade allt hopp, att med egen styrka kunna lyfta den. — Hon tänkte nu på att ropa, men då hon erinrade sig, hvilken tid det var på natten, ooh att hon dessutom befann sig uti en helt och hållet öde och obePad del af slottet, så teg hon stilla och beslöt att afbida dagens annalkande . Först då hon åter hade kommit ned i hvalfyet, fick hon en tydlig men förfärande föreställning om sin belägenhet: begrafvas lefvande! — Att dö, innebär för en modig själ ingen absolut förkrossande, förfärlig tankå! men att begrafvas innan man hunnit dö, det upprörer naturen, det försmälter sjelfva det hårdaste mod. Men till och med i dödens svalg öfvergifver icke hoppet den motsträfvande anden; och när det ingen ankargrund finner på jorden, höjer det sig mot bimlen. Maria föll ned på sitt ansigte och bad, ehuru darrande och bäfvande, med brinnande andakt till den, för hvilken hvarje graf är öppnad och sjelfva dödens mörker är ett skinande ljus. — Styrkt uppreste hon sig, och satte sig vid sidan af lycktan på skrinet, med en känsla lik den, hvarmed en till döden dömd sätter sig på sin likkista. Dock icke länge förblef hon i denna ställning, obetvingelig oro dref henne till ett nytt försök. Med den största af nycklarna försökte hon åter att bryta upp luckan, förgäfves! den stod ej till att röra. Hon steg åter ned; se, då var ljuset i lycktan nära utbrändt. Lågan höjde och sänkte sig, som lifskraften hos en med döden kämpande menniska: så skulle då snart det eviga mörkret inträda! och verldens