Aftonbladet – 14 augusti 1841, sida 2

en fristad för den dramatiska litteraturen och konsten, tvertom verkar qväfvande och förstörande på dem; att den icke ens ger något skydd och säkerhet åt de vid henne anställde sujetter; att den är i sin mån en kräfta för statskassan; att den, med ett ord, är allt annat än hvad den borde vara, och man har derföre yrkat på skådeplatsens frihet, såsom enda medlet att förskaffa oss hvad andra länder äga oeh den Kongl. Theaterns monopolium ensamt hindrat oss från att få: en utvecklad dramatisk konst och framför allt en dramatisk vitterhet. Allmänna meningen har också i detta fall icke varit stridig äfven bland andra stridiga åsigter, och theaterns frihet har nästan icke funnit mer än en enda motståndare, en välkänd talare på Riddarhuset, som har sina egna skäl att motarbeta den. Ständerna hafva äfven prononterat sig kraftigare och bestämdare måhända i detta hänseende än i något annat, derigenom att de ställt under riksrätt dem af Konungens rådgifvare, som biträdt beslutet, hvarmedelst Hofsekreteraren Bergs ansökning, awvt i Stockholm få anlägga en theater, afslogs, derigenom att de indragit Kongl. Theaterns statsanslag och derigenom slutligen, att de i en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit om theatrarnas frihet. I hvarje annat konstitutionelt samhälle skulle en enda af dessa tvyenne representationens åtgärder varit tillräcklig att öfvertyga Regeringen om folkets vilja och förmå henne efterkomma den. Hos oss åter synes det system vara antaget, att Regeringen icke erkänner någon moralisk förbindelse, att hon blott tror sig behöfva nödtorftligen uppfylla de juridiska, det vill siga, de ovillkorligt tvingande. Som nu Ständerna icke i detta fall hafva den ensamt beslutande makten och riksrätten ännu icke fällt de tilltalade Rådgifvarena för denna punkt, så anser sig Regeringen icke heller skyldig att efterkomma deras och allmänhetens vilja. Ständernas skrifvelse är således obesvarad och tvenne enskilta ansökningar i ämnet, som imer än ett år legat inne i Civildepartementet, ärv, oaktadt flerfalldiga föredragningar, ännu oafcjorda. Det återstår således blott ett enda medel att zifva kraft och eftertryck åt representationens och folirets enhälliga åsigt, och detta medel måste folket sjeifi vidtaga. Det måste bestå deruti, att det ej besöker den : Kongl. Theatern så länge den är monopoiliserad. Medlet, som för någon tid sedan af en annan tidning, Aftonbladet, om vi ej bedraga oss, angafs, är ofelbart, och dess verkningar skola bli större och mera vidtomfattande än man vwid första påseendet förmodar. Theatern är visserligen något mer än blott ett tomt tidsfördrif för de sysslolöse, den är en vigtig ingrediens i den allmänna bildningen. Det är då verkligen tid att folket börjar med handling understödja sina ord. Ett tillfälle dertill, ett tillfälle att taga det första praktiska steget på den konstitutionella banan, det på en gång lättaste och lagligaste af alla, erbjuder sig nu, och skall, om det tages, såsom man bör hoppas, ej bli det sista. Man bar sett Paris, Bräössels, Madrids, Lissabons invånare våga lifvet för sina förnärmade rättigheters försvar och med sitt blod köpa heigd och aktning deråt. Skulle då Stockholms invånare ej för detta ändamål kunna våga uppoffringen af sina nöjen för några månader? Man förebrår vanligtvis hufvudstädernas folk, att de äro mer än andra begifna på njutningar, försänkta i veklighet, oförmögna till allvarliga ansträngningar och kraftfull handling. Erfarenheten har ådagalagt denna beskyllnings orättvisa, ty det har icke sällan just varit bufvudstädernas invånare, som gifvit väckelsen till stora nationella företag, som föregått det öfriga landet med eftersyn huru man reser sig mot förtrycket och trotsar våldet. Det är icke utan, att, om ej samma tillvitelse gjorts Stockholmsboerne, det öfriga landet likväl stundom tyckt att de, på dess bekostnad åtnjuta för många fördelar och att för mycket är jemförelsevis gjordt för dem. Skulle vi då tveka att visa, det vi äfven äro beredde att göra något för landet? Det gäller här icke hvarken lif eller välfärd, ingenting hvarföre något åtal kan följa, något som kan medföra den ringaste olägenhet, något som ens kostar penningar eller möda. Det gäller tvertom att bespara penningar och möda, att utbyta några stunders tidsfördrif mot ett annat, eller mot en värdigare och redbarare sysselsättning. Om Stockbolms invånare ingå en — tyst eller offentlig — öfverenskommelse, att icke besöka den Kongl. Theatern, så länge dennas monopolium fortfar, mer än vid suietternas beneficer — ty dessa böra ej lida för hvad de! icke förvållat — eller vid främmande artisters uppträdande, mot hvilka gästfribeten kan ålägga en sådan artighet, så faller theaterns underhåll ensamt på den, som för närvarande äger den och monopoliserar dermed, eller skall man, för bestridande af dess kostnader, nödgas söka samma biträde, som för utgifvandet af Svenska Biet, och detär säkert att de devuerade snart tröttna. — — — — NÅGRA BETRAKTELSER I ANLEDNING ÅF