Aftonbladet – 13 augusti 1841, sida 2

fästade en långvarig, skarp och forskande blick på henne. Så smickrande, som en slik upptäckt än kunde bafva varit för den qvinliga fåfängan, så litet ville det falla behagligt för miss Marys bjerta, i hvilket icke fanns minsta spår af kärlek till den fåordige, mörke, stränge och alltför martialiske krigaren. Icke behaglig var derföre hennes öfverraskning, då denne en afton, sedan Lucy redan, i följd af en lätt förkylning, hade gått till sängs, och de befunne sig ensamma båda i det vinterliga hvardagsrummet, sålunda tilltalade henne: Miss Berthie! jag är er många hänseenden på det högsta förbunden; er kärlek, jag kan gerna säga, moderliga kärlek för min goda Lucy; er kloka och välgörande omsorg om vårt knappa hushåll; er oföränderliga själsmildhet, hvarmed ni fördrager min systers — ja jag må väl för er nämna barnet vid sitt rätta namn — hennes barnsliga nycker, och brodrens tvärhet; allt detta — afbryt mig icke, goda Maria — allt detta berättigar mig ... dock nej ... ursäkta ett steg, som är både dristigt, tvingande .-.och ... kanske ej heller fritt från en temlig grad af egoism ... Här stannade han plötsligt och fästade sin blick fast, allvarligt och forskande på den tilltalade, som nu, på sin sida, såg orolig än åt den ena, än åt den andra sidan. Hon hade ju, efter en sådan inledning, skäl att vänta en förklaring, om hvars besvarande förstånd och böjelse icke kunde vara lika ense. Dock, det blef något helt annat. Goda licka! fortfor han, jag känner er karaktersfasthet, er försigtighet, ert mod; jag tror ännu mera, ut ni fullt så väl som någon man, skulle vara i stånd att bevara en hemlighet; men just derföre viflar jag På, alt ni bryr er stort om att bära sn, som ej det minsta rörer er — Här andades hon åter friare, och svarade lugnt och bestämdt: vEn helighet, sem är af vigt för er, herr kapten! san icke vara mig likgiltig; det skulle vara otacksamt af mig, om jag ville undandraga mig ert heIrande förtroende — Och om det nu, sade Maccarthy, med ett sorgligt leende, Yore en farlig hemighet, uti hvilken jag vilte inviga er ... farig dock blot för mig: men icke för er ... han stannade åter. — Tillåt mig) sade hon hurigt, att fråga: är mitt medvetande af denna hemishet alldeles nödvändigt? — Han betänkte sig