Aftonbladet – 12 augusti 1841, sida 2

Men nog ord nu öfver det fatala ämnet. Jag va nyss i begrepp att meddela doktorn ett temliger frappant exempel på lyckans hastiga vexlingar och om det icke tröttar, skall jag fortsätta dermed. Nästa månad blir det jemt trettiosju år. sedan jag en afton befann mig i en familjkrets, bland en bop annat, ungt folk. Man skämtade och skrattade mycket och roade sig den tiden mer och bättre, är nu, då ungdomen redan tyckes kommit alltför gammal ut i verlden. Så ung och obetydlig jag var, gällde min ställning likväl något hos grefve Panin, kejsarens fordne uppfostrare och nuvarande minister, och detta var nog att gifva mig något anseende. Grefye Panin snsågs för allsmäktig hos kejsar Paul, bvilken mer ruktades af folket, än man hade skäl till. Denne monark föreskref en viss drägt och den eller den vördnadsformeln för sin person; han hade många egenheter, efter hvilka man måste rätta sig. Hvem sum icke underlät detta kunde likväl lefva lika .rankil, som i våra dagar. TUnder dessa omständigheter förvånade det mig alls inte, att frun i huset presenterade och rekommenderade hos mig en köpmen från Liebau. Denne bad mig om ett gar ord mellan fyra ögon och framställde sig för mig såsom en af dem, som blifvit lidande under kriget med England. Et hans fartyg, lastadt med lin, hade blifvit borttaget af Engelsmännen, och han kom till Petersburg, för att framställa sin reklamation. Han bad mig, aut härutinnan vara honom behbjelplig, hvarpå jag med beredvillighet ingick. Jag erhöll de nödiga handlingarna och stämde nannen till mig följande morgonen, för att underekna en böneskrift. aMin Liebauer inställde sig på utsatt tid, och selan den af mig uppsatta skriften var färdig. bar jag sla handlingarna till grefve Panin. Då denne läst böneskriften och fann allt i ordning, sade han: Ni