Aftonbladet – 10 augusti 1841, sida 1

berättare. Jag gjorde mig således till en plig att vidröra samma ämne med Herr Nicollet oc hans följeslagare, Herr Frimont, löjtnant i ÅA merikanska armåen, och förvånades icke lite att af dem höra, att denna teckning icke alle nast helt och hållet öfverensstämde med deras observationer, utan alt de på alla sju åren icke hört omtalas något fall, då en Indian brutit troheten mot sin hustru och att en sådan händelse i allmänhet icke var tänkbar, emedan Indianernes fantasi är uppfylld med alltför ädla tankar för att kunna råka på irrvägar eller laster al detta slag. Om fliekor, sade Hr Nicollet, erfar man väl stundom svagheter, men aldrig om karlarne, och aldra minst om hustrurna. Rörande Indianernes kärlek för sina barn berättade han mig följande: Ni kan ej föreställa er huru stark den känslan är hos dessa menniskor, huru villigt de uppoffra sig för sina barn, så snart intet val blir dem öfrigt mellan sjelfbibehållandet och de smås lif. I trots af Indinens okulveliga frihetskärlek, som till och med förbjuder honom att äga ett jordstycke eller en skogsdel annat än i gemenskap med alla medlemmar af sin stam, är han icke desto mindre den usligaste menniska i verlden. Visserligen herrkar icke bland dem hvad man i Frankrike kalar gatanteri, ty dertill äro qvinnorna för ädelt innade, men en passionerad tillgifvenhet (ieke ärlek) och ett begär efter samman varo, som man cke finner hos något annat folk. Detta är för esande i högsta grad vigtigt, ty om man tager n Indian till vägvisare, och icke tillåter honom utt medföra sin hustru eller ett af sina barn, är nan aldrig säker att han ieke vänder om på ralfva vägen och, fattad af den omotståndligaste remsjuka, skyndar tillbaka i sin familjs sköte. Tan, som eljest var färdig att med döden häm1as den ringaste kränkning af sin hederskänsla, åter tåligt misshand!a sig, så snart han qvaremnar något af sina barn såsom gisslan och är