Aftonbladet – 10 augusti 1841, sida 1

rätten; aldrig såg jag henne gråta; aldrig hörd jag henne klaga öfver hunger, törst, köld elle väta; aldrig begärde hon någonting af mig; al drig önskade hon annat, än att vara hos mi — med ett ord, hon var, hvad ingen flicka ä här i landet, och dertill bildad som en Venus med fötter, hvartill knappt någon Spanska p Cuba kan visa maken, och derti!l snabb och qvick som en gazell. Ofta när jag red krin; på mina plantager, och tänkte på ingenting, stor hon som blixten fr mför mig, utan att jag, äl ven om jag höll stilla, var i stånd att höra hen: nes lätta steg. Alt visa sig, se mig i ögoner och derefter antingen bli qvar eller hastigt vän. da om, allt efter som hon läste önskningen : mina anletsdrag, var ett ögonblicks verk; i er blink var hon åter försvunnen och hennes spåi förloradt, tilldess hennes öga åter bakom er trädstam, log emot mig, och derefter kände jag oförmodadt hennes lilla hand på min skuldra och när jag vände mig om och såg på henne syntes hennes sturama anlete fråga, om hon vigade visa mig någon ömhet. Det var en alldeles förtviflad flicka, tillade han leende; jag hade så när allvarsamt förälskadt mig i henne. Atminstone tålte jag henne lika väl, som min Favorit-Mulattska, men denna hade annat blod i ådrorna. — Och Ni kunde öfverge den flickan? frågade jag, hon, som endast lefde för Er, endast kände Er vilja, endast älskade Er på jorden ? — Jag tror Ni håller mig för galen; hon var den femte som på det sättet var mig illgifven; de äro bara tokor de der Indianskorna, och ha derjemte ändå knappt hälften så mycket lif som Mulattskorna., Jag tillstår att dessa Öfverstens ord förvånade mig, ty jag hade, efter så många resandes skillringar föreställt mig Indianskorna helt annorlunda, och dertill kommo våre lärde naturforskares afhandlingar i så mycken motsägelse till denna bild, att jag icke kunde genast tro min