Aftonbladet – 9 augusti 1841, sida 3

hälsade de talrika åskådarne med en bebaglig böjning af hufvudet. Ur ett papper uppläste han en berättelse af kommissionen för undersökning af animala magnetismen, och uppräknade en mängd sjukdomsfall, på hvilka denna naturkraft visat de lyckligaste verkningar; men jag tillstår, attjag icke hann taga reda på, hvarken hvad det egentligen var för en kommission, ej eller om medlemmarne i densamma egde någon vetenskaplig ryktbarhet; berättelsen var på franska och refererade: med en fart, snabbare än ångvagnens, och jag hörde blott att animala magnetismens existens och underbara kraft deri framställdes såsom utöfver allt tvifvel konstaterade. Att uppläsa Franska inför Engelsmän, och detta under så obarmhertig snabbhet, kunde icke annat än väcka förargelse, och ehuru berättelsen ej räckte fulla tio minuter, såg jag dock flera gentlemän stiga upp och gå sin väg,; deri gjorde de mycket orätt. Nu framfördes en yngling af smutsig olivfärg, men till utseendet af god helsa, med svart hår och svarta ögon, samt för öfrigt något godt i uppsynen. Han var klädd i svart bonjour, vida randiga byxor samt stöflor och syntes vara vid en ålder af 47 till 48 år. Han placerades i en ländstol, en alldeles vanlig ländstol, som hörde till rummet, och operationen började. Operatorn afdrog handsken på venstra handen, drog sin stel intill högra sidan om ynglingen, och satte så sin venstra tumme på spetsen af ynglingens högra, samt två finger på den köttiga delen af handlofven. Under allt detta såg han subjektet skarpt och orörligt i ögonen. Det drog om en två eller tre minuter, innan någon märkbar effekt förspordes, då just i det ögonblick operatören återbörjade, en spasmodisk ryckning, liknande hvad man i läkarekonsten kallar en globus hystericus, förmärktes å patientens hals. Straxt derpå syntes patienten hafva förlorat allt medvetande, och det visade sig snart, ett utseendet icke bedrog. Men hans sömn liknade icke den naturliga. Hans hufvud höll sig, t. ex., upprätt, under det hans armar hängde alldeles vissnade, och ingen förändring röjde sig i anletsdragen, om icke å kinderna, som syntes något bleka eller affallna, eller hvad jag skall kalla det. Den magnetiska sömnen var komplett. Till vår stora fasa framtog nu operatorn flera nålar, och körde dem in här och der i hufvudet och kinderna, men somnambulisten gaf icke minsta tecken till känsla. Vi trodde alla att han var död, och den allmänna ångsten röjde sig i undertryckta suckar. I detta ögonblick kände jag en barm uppstiga öfver det slags taskspeleri, man här bedref, men snart öfvertygades jag, och som jag tror alla med mig, att våra misstankar voro ogrundade. Hr D. öppnade nu en flaska koncentrerad ammoniak, och lät sällskapet lukta derpå, för att öfvertyga sig om dess styrka; ingen förmådde föra den närmare näsan än fem till sex tum innan han genast insatte korken. Denna flaska hölls nu tätt under patientens näsa: det bekymrade honom lika litet, som om flaskan blifvit öppnad utanför rummet. Derpå strök Hr D. eld i flera patentstickor allt tätt under patientens näsa, men det bekom honom icke det ringaste, ehuru hans mun under tiden hölls tillsluten med operatornas hand. Men så snart operatorn litet demagnetiserade honom, kände han verkan af de försökta medlen och kastade hufvudet bakåt. Sedan han åter blifvit bragt i sömn, affyrades åtskilliga knallhattar, än invid öronen, än öfver hjessan, äm framför ansigtet, men patienten rörde icke en fiber; operatorn väckte honom litet, och smällen verkade genast. Nu manupulerades han åter, så att han föll i en fullkomlig catalepsi. Derpå utsträcktes hans armar horizontelt från skuldrorna och hans ben rätt ut från stolen, och sedan detta skett, sattes han iförbindelse med en elektrisk machin af betydlig kraft: den elektriska strömmen skakade honom rysligt, men han var alldeles känslolös derför. Men jag glömde berätta, att innan patienten försattes i den sistnämnda djupa sömnen, begärde och erhöll jag tillstånd att känna hans puls; efter den aldra samvetsgrannaste undersökning, hvilken jag anställde endast för min egen öfvertygelse, måste jag erkänna, att jag ej kunde röja den ringaste pulsation. Armen var styf och kunde icke böjas; det var som man velat böja ett stycke trä. Ehvad det nu kom af inbillning, rörelse, magnetiskt fluidum eller något annat, så är visst att jag erfor en högst oangenäm känsla och var rätt glad att få lemna somnambulisten, för att återtaga min stol. Medan patienten satt still, bad operatorn oss undersöka styrkan af den elektriska machinen; ingen ville äfventyra försöket, men slutligen uppsteg en person, att döma af hans frodiga utseende sannolikt en landtbo, gick modigt fram och grep i kedjan; i samma ögonblick gjorde han ett skutt, som jag aldrig skall glömma. Han förklarade, att skakningen så betog honom att han ej förmådde släppa kedjan (det plär eljest, som Statstidningens hjul, gå af sig sjelf), och derföre måste taga ett skutt, för att komma undan. Nu underkastades patienten verkan af ett galvaniskt batteri. Detta syntes i början göra intryck på honom, men han magnetiserades bättre, och sedan, ehuru hans armar skakades som lärkvingar,, syntes han dock alldeles medvetslös af dessa häftiga intryck. Nu förbundos hans ögon på ett sätt, som gjorde det alldeles omöjligt att han kunde se hvem som nalkades, och den ena af åskådarne efter den andra framträdde och visade honom den vänskapstjensten att instöta nålar, än i handen, än i låret, men patienten brydde sig alls icke derom. Man försökte nu att låta patienten gå, stödd på en gentleman, som sjelfvilligt erböd sin arm. Oförtänkt bragte likväl operatorn honom att falla genom en liten rörelse med handen, eburu båda befunno sig på flera alnars afstånd från hvarandra. Detta experiment syntes mycket alarmera den lidande HE: a KL 32,. Mm os