Aftonbladet – 9 augusti 1841, sida 2

TULLBALANSMALET. Ibland den digra massa af skrifter, som redan finnas för handen och sannolikt än ytterligare tillkomma i detta vigtiga mål, innan det varder afgjordt i sista instansen, hafve viafde serskilda skäl, som läsaren straxt lärer inse, funnit en hos Kongl. Maj:t ingifven besvärsskrift af Kontrollören Middendorff emot Kammarrättens utslag förtjena offentlighet. I sammanhang med de omständigheter, hvilka mera specielt angå klaganden, lemnar nämligen denna skrift en utmärkt redig och lättfattlig öfversigt af hela machineriet med tulluppbörden och kontrollerna deröfver, och hvilken icke kan undgå att gifva anledning till vissa betraktelser. Utan att utbreda sig i upprepande af öfriga anmärkningar, som blifvit gjorda under loppet af målets fortgång, kan man dock, vid inhemtandet af dessa upplysningar, icke afhålla sig från att beklaga den otur, som synes förfölja styrelsen i dess organisationsförsök, då efter de flera och dyra förändringar, som egt rum i regleringen af tullverkets högre platser, en sådan vårdslöshet ännu kan ega rum. Frappant är äfven, såsom nu för första gången vidrörts, den omståndighet i besvären, som angår behandlingen i sjelfva Kammarrätten af de föregående årens tullräkenskaper, nämligen att ingen i sistnämnde verk vid årsräkningarnes och lefvererings-förteckningarne granskning! observerat, att under loppet af fem år dröjsmål inträffat med lefverering af en del af den kontanta tulluppbörden flera månadar utöfver den i reglementet, vid påföljd af tjenstens förlust, stadgade tiden, och sådant till den grad, att de försummade insättningarna ifrån år 4832 till och med 4835 hvarje år successift växt, såsom följer: år 4832 — 3,966 Rdr; 1833 — 24.294 Rdr; 1834 — 77,675 Rdr, och 1835 — 99,276 Rdr Bko. Man hade likväl egt så mycket större anledning, att i Kammarrätten vänta en noga uppmärksamhet på tullverkets angelägenheter serskildt, som Kammarråttens President, Hr af Billbergh, tillika var den ene af de redovisande, kontrollerande departementscheferna i tullstyrelsen, och således synes bafva haft ett serskildt intresse, att detta embetsverks saker noga nagelforos, och efterlåtenheten är så mycket ledsammare, sem det är gifvet, att en anmärkning härå ett enda år hade förekommit den påföljande svårare krisen. Vi meddela nu besvären; hvilka troligen skola oafkortade läsas med intresse: Stormäktigste Allernådigste Konung! Åt Eders Kongl. Maj:ts höga skärskådande vågar, i djupaste underdånighet, jag öfverlemna Kongl. Kammarrättens bifogade, den 26 sistlidne Juni mig delgifna, utslag, rörande Advokatfiskalsembetets i samma Rätt emot mig väckta påstående, att, på grund af den oegentliga benämning af kontrollörn, som tillfälligtvis, i anledning af äldre, längesedan upphörda, förhållanden, kommit att åtfölja min befattning i Tullverkets uppbördskontor här i Stockholm, mig måtte åläggas att dela ansvarigheten för den år 4837 efter Tullförvaltaren i nämnde Uppbördskontor yppade balans. Kongl. Kammarrätten har, med alltför oinskränkt förlitande på sin åklagagares omdöme, obetingadt bifallit de öfverdrifna ansvarsyrkanden han emot mig riktat, och har, såsom skäl härtill, nästan afskrifvit aktors hufvudargumenter, hvilka, sådana de äfven i utslaget visa sig, äre lika uppenbart stridande mot utredda faktiska förhållanden, som mot allmänt erkända rättsgrunder, hvilka dock hade förtjent någon uppmärksamhet, vid pröfning af ett käromål, som rörer ingenting mindre än medborgares hela timliga välfärd. Efter 31 års oförvitlig tjenstgöring i Tullverket, står jag nu, för första gången, under åtal för följderne af andras oredlighet, hvilken endast uti en brottslig komplott emellan uppbördsmannen och dess verkliga närmaste kontrollant haft sin grund och möjlighet. Det har, vid undersökningen i saken, blifvit uttryckligen förklaradt, samt till och med af aktor medgifvet, att icke ringaste misstanka emot mig förekommit om oredligt förhållande, eller om medvetande af balansens tillvaro, hvars upptäckande jag tvärtom sjelf framtvingat — en omständighet, som, ehuru nyttig för det allmänna, hvars vidare förlust derigenom förekommits, likväl icke varit egnad att hos en och annan hejda begäret att se mig störtad. Jag förbigår de icke svår-förklarliga orsakerna härtill, för att i underdånighet framställa de skäl, hvarpå jag grundar hoppet om nådig rättelse i Kammarrättens utslag. Man har sökt lägga mig till last, att jag skall underlåtit anmäla det Tullförvaltaren Finers uppbördsjurnal en längre tid varit osummerad; och, för att rätt bedöma denna förmenta underlåtenhet — hvilken egentligen har sin grund blott i min närmaste förmans oväntade förmåga, att neka till hvad som verkligen skett — fordras att först kasta en blick på arten och bestämmelsen af den tjenstgöring. som tillhörde min befattning i uppbördskontoret. Sedan äldre tider är titeln af kontrollörp förenad med denna tjenst; ty, enligt 1847 års instruktion för Uppbördsoch Kassörskontoret, Yoro göromålen fullt motsvarande denna benämning. Då fördes i kontoret tvänne uppbördsjurnaler, den ena af Tullförvaltaren, och den andra, eller mot-jurnalenn, af Kontrollören. Uppbördsmannens qvittenser på mottagen uppbörd gällde då icke utan att vara uppvista och påtecknade hos Kontrollören, som, vid hvarje sådan annotation, införde summan i sin journal. Vid detta förhållande skulle kontrollören ovillkorligen kunna på skillingen känna uppbördens belopp för hvarje dag och vecka; och, för en, under sådane omständigheter förtegad balans skulle han oundvikligt, såsom medvetande eller medverkande, stå i lika ansvar som uppbördsmannen sjelf. Denna ovillkorliga ansvarighet är i allmänhet aoskiliaktio från cejolfva begreppet af Kon