Aftonbladet – 7 augusti 1841, sida 2

— Vi meddela här den i gårdagsbladet anmälde replik af Hr G. H. Mellin: aMed både bestörtning ech harm fann jag i gårdagens Aftonblad, i stället för en estetisk recension, en kränkande insinuation om mitt sednaste arbete: Sverges skyddsengel vakar än. Romantiska scener ut Prinsens af Ponte-Corvo fälttåg emot Sverge. Emet en recension, dess dom må utfallit huru som heldst, skulle jag iakttagit tystnad; men mot en konstdomare, som förnekar historiska sanningar och endast svärtar mina motiver, måste jag framställa elt svar. Förvånande förefaller det mig, att ett krig, som egde rum för endast ett par och trettio år sedan, skall vara så litet kändt, att Herr O. O. anser det hafva blifvit fördt emot Danmark, i stället för emat Sverge. Han behöfver blott läsa de vanligaste allmänna historier, t. ex. Bredows Krönika, fortsatt af Venturini m. fl. Dessutom var det, enligt allmänna svenska tidningar för 1808, fullkomligt bekant inom fäderneslandet, att Prinsen af PonteCorvo förde befälet öfver den fransyska här, som, förenad med den danska, af Napoleon var anbefalld att bekriga Sverige. Inga kloka försvarsanstalter voro dock af den dåvarande Konungen Gustaf Adol! vidtagna. Jag vågar derföre ännu hysa den tanken, att det endast var Försynens hand, som vid detta tillfälle på ett underbart sätt räddade Sverge. Denna tanke motiverade min novell, och jag sökte gifva den en poetisk form, i det jag kallade den Sverges skyddsengel, och framställde min berättelse, såsom ett bevis, att denna engel vakar är. I denna tanka kan jag, det bekänner jag, ännu icke finna det ringaste anstötligt eller oädelt. Min novell är historisk. Icke blott sjelfva ämnet, utan de fleste scener, som jag tecknat, äro historiska: t. ex. Prinsens besök i Christiansfeld, svenska konvojens segling genom Stora Belt, franske Öfversten Acostas död, m. fl. Jag har låtit historiska personer uppträda, så uppfattade, som jag bäst förstått. Bland dessa personer förekommer Prinsen af Ponte-Corvo, icke Konung Carl XIV Joban. Han är ingalunda hufvudperson i min berättelse, emedan jag uttryckligen på mitt titelblad kallat den sccner ur, icke historia om kriget mol Sverige. Herr O. O. vill gifva mitt arbete en titel, som han får förlåta att jag helt ech hållet ogillar. Skulle jag kallat den aMaria Hellerman, hade jag gifvit den en hufvudperson, sem jag med flit ville undvika, och hade jag skrifvit akriget mot Danmark, skulle det varit en grof osanning. Hvad mitt omslag angår, får jag förklara, att jag alldeles icke kunde ana något bedrägtligt eller puffande deruti, att jag under orden Sveriges skyddsengel lät sätta en prydnad, som fanns på tryckeriet, och bestod af tvenne händer, uppsträckta liksom till bön. Då jag satte denna typografiska grannlåt under de nämnda orden, tillstår jag, att det föreföll mig, som en vacker tanka uttryektes i denna anordning. Det