Aftonbladet – 7 augusti 1841, sida 2

fn småningom upp ur sin dvala). Hvar är jag? Är jag ändtligen ensam! Ack, jag andas ändtligen ... hvad har passerat? ... Det var en dröm ... en förskräcklig dröm ... (ser sig omkring). Nej ... det är verklighet ... jag är hos honom ... för evigt hos honom! Det är icke möjligt! Det var icke honom jag älskade ... det var icke honom mitt hjerta drömt om! ... Hvilken olikhet ... min Gud, hvilket uppvaknande! Och hvem bör jag anklaga? Mig, mig ensam ... ack, jag är brottslig, jag är mycket olycklig ... jag dåraktiga, med mina öfverspända romaneska idter! Jag har föraktat förnuftets och vänskapens råd; jag har förtjent att blifva straffad. ... Men tillhöra honom ... honom ... 0, mitt straff blir mycket större än mitt fel. ... Men hvart skall jag fly? Huru undslippa honom? Min heder, mitt rykte, äro de icke i hans händer? Min Gud, hvad skall jag göra? Hvem skall komma mig till hjelp? (Knäpper ihop sina händer.) O, jag har ingen annan än min tant ... jag har ingen annan i verlden än hon ... Det är för att rädda mig, som himlen för henne i min väg ... ja! ... (hon märker ett bord med skrifdon och papper.) Ah, se der ... jag skall skrifva henne till! Hon skall få veta allt! (Sätter sig ifrigt att skrifva och märker icke Katrina, som kommer in och bäddar.) Katrina. Befaller frun något? Mathilda. Nej! Hvad gör du? Katrina. Jag bäddar herrns och fruns säng. Mathilda. O himmel! Katrina. Mår ni inte väl?.... ni darrar.... Mathilda. Nej .... Men säg mig, vet ni hvar hotellet Ecu de France ligger? Katrina. Här vid slutet af gatan . . . . tvers öfver stora torget .... der midt emot. Mathilda. Det är bra . ... (för sig, under det hon betraktar Katrina). Om jag skulle skicka henne? .... Nej, .... nej.... Jag skall icke stanna ett ögonblick längre .... jag skall bära fram bref