rån sin baka, och försäkrar att han skall vara tillfullo belönad för sin underkur, i fall Cassander vill gifva honom sin dotter. Den gamle fadren kan icke neka, att denna lön är ganska billig; han söker ännu en gång göra sig ölfvertygad, att allt detta är verklighet och ingen dröm, Af bestörtning halfförstelnad Nu Cassander handen för Öfver sin blessyr, som, helnad, Honom ingen smärta gör, hvarpå han lägger sin dotters hand i Diocles. Läsaren har i de citerade ställena redan erhållit tillräckligt många prof af detta platta och prosaiska, hvari författarinnan så ofta faller, till följe af sin omförmälde afsaknad utaf kritiskt omdöme i fråga om hvad som är poesi och hvad som är dess motsats, hvad som är känsla och hvad som är torr reflexion. Bi ligheten fordrar, att äfven anföra någon profbit på de stycken, der författarinnan lyckats bäst, det vill säga, der hon, såsom jag förut anmärkt, åtminstone genom ett grannt och klingande språk låter läsa sig. Flera förekommande naturbeskrifningar höra hit; några verser ur andra sången, öfverskrifven Myrtenlunden,, skola härom gilva ett begrepp. Ur Tithons armar steg den himlaburna Aurora, glödande af kyssars brand. Från kärlekseder, tusen gånger svurna, Hon ryckte sig och tog i svanhvit hand En blomsterkransad, diamantprydd urna Och gjöt ett perlregn öfver stad och land; Det glimmade på piniens topp, den höga, Och återspeglades i blommans öga. Kring österns skyar, öfver ethern strödde, Låg hennes vida mantels purpurbräm. En guldström lik dess rika slöja glödde, Af idel strålar var dess diadem. Den sista stjernan slocknade och dödde. En flägt, balsamisk, mild och angenäm, Bar på sin lätta vinge blomstrens anda, Att den med Juftens svala vågor blanda. På insjöns yta, der små cirklar glimma, — En duk med klara diamanter på, — Najader synas Icka ren och simma Med hvita skuldror öfver bölja blå. Från bergens toppar sänkes nattens dimma; Naturen vaknar, men är tyst ändå, Ty ingen lärka drillar än i skogen, Hon än hos maken hyilar, öm och trogen., Författarinnan synes i allmänhet besitta tillräckligt, för att med fördel kunna briljera inom minnesböckernas och de små tillfällighetspoemernas gebit, men då hon begaf sig in på romansens område, trodde hon förmodligen, att terrängen var mindre olika, än den verkligen är. 0. 0.