NN I nn blir skymning, det blir natt, ingen Lydia låter höra al sig. Ändtligen ser han en Lydias stas vinna komma hastande genom buskarne; hon bringar honom hvad man nu för tiden skulle! kalla en billet-doux, nemligen: ett pergament , år Lydias hand med guldpenna skrifvet.n Den sköna säger deri bland annat: O, hör och bäfva! Ifrån sin segling Min far har kommit med förespegling, Med tydlig vink om ett hymens band, Som jag skall knyta i annat land. Diocles blir ursinnig. Han skyndar genast upp till Cassander, för att framställa sig som friare till Lydia, han omtalar allt hvad rekommenderande han äger, såsom ett frejdadt namn och rika gods,, och han besvär den gamle vid dess egen första kärlek, att icke ge honom afslag. Men pappa Cassander är alldeles döf på detta örat; unge man — säger han — slå din håg beskedligt härifrån; jag har redan gifvit mitt , löfte åt Hans Höghet fursten Kylon från Milet, min dotter skall bli furstinna., Och med dessa ord han ryggen vände t den unga mannen, som sig kände Sårad af hans högmod och hans köld. Ädelt yredgad drog vår unge bjelte Svärdet ur sitt breda, gyldne bälte, Och slog dermed hårdt uppå sin sköld. Jag vill hämnas! ropte han och ryckte Bleka mön intill sitt bröst och tryckte Henne der en bittert ljuf minut. Min du är vid alla himlens gudar! Min, du skönaste af jordens brudar!, Sade han; sen gick han trotsigt ut. Härefter qväder sången om, anländer från Milet, för att hemföra sin brud, och hur Cassander skyndar andfådd ner till t f l hurusom Kylon stranden, för att mottaga och välkomna den: förnäme mågen. ger sig genast att härom underrätta Diocles, som sedan veckors tid hvarenda qväll sitter grubblande och stum På cederbänken, der han sutit Med henne, der hans bjerta gjutit I kyssars brand sin låga ut, Så mången bimlaljuf minut. Dock . tänker han ej än på handling? Skall han der sitta overksam Och låta veckor skrida fram, Och intet, ja, platt intet göra, Som kan enformigbeten störa, Hvari den arma Lydia har Försmäktat i så många dar? Det är slafvinnan, som gör sig deana fråga, och Lydias förtrogna slafvinna smy-: I I I I I I I a a i ; hennes kinder låga dervid af harm, då hon träder fram till Diocles och fortfar: Herre, det är skam, At sitta här med urgdomsstyrkan I hvarje led, och med en dyrkan, Så varm som din ju vara skall, Och dock så lifilös och så kall! Jag skulle göra på helt annat vis! låter hon förstå, oeh Diocles, som låtsar bli mycket ond på dessa slafvinnans djerfva förebråelser, men i sjelfva verket tyckes ha blifvit något flat, svär att han skall göra något stort, att han skall rädda Lydia, eller vid gudarna.... Lyckligtvis fogar händelsen så, att, jag vet icke om samma qväll eller någon af de nästföljande, den Miletiske fursten och tillkommande kära svärfar råkat sitta och pokulera tillsammans litet för länge, så att de slutligen helt vackert falla under bordet. Lydia begagnar ögonblicket, för att i största hast rafsa tillsammans sina dyrbarbeter, lägga ner sina husgudar i en låda och med dessa skatter hemligen begifva sig ur fadershuset, för att träffa Diocles, som väntar henne i myrtenlunden, knytande näfven i byxsäcken och ännu mumlande stora ord för sig sjelf om sin rysliga bämnd och om de storverk, han skall våga för sin bruds räddande. Det unga herrskapet begifver sig skyndsamt på väger ull Athen. Diocles härunder till Lydia — att ingen af min ätt någonsin flytt för faran, Modigt de trotsade den, som det höfves den grekiska kämpen; syn H Du skall veta — säger. Att jag nu flyktar med dis, sker endast i afsigt i att skydda Dig från det våld, som din far mot den värnlösa ville föröfva; hunnit mitt slott och du redan som maka mig tillhör, Stannar i trygghet jag der och bidar din yredgade fader. ,Hvad? — svarar Lydia, förskräekt af sin älskades rysliga hjeltemod, — du vill draga ditt svärd mot min fader?, Och hon faller afdånad i gräset. De båda flyende ha icke hunnit serdeles långt inpå andra dagen, då Cassander och Kylon, som skyndat efter Lydia, lyckas ertappa dem på en trång sidoväg, der ingen undflykt är möjlig. Diocles drager sitt svärd och rusar mot Kylon. jCassander vill ropa på slafvarne och befalla dem att binda den förvägne qvinnoröfvaren, men fursten påstår sig kunna tukta honom ensam, och utropar: Men då vi Blif hän från vår krets, den som 1 älskar sin hals! Här slafvars inblandning behöfs icke alls! Diocles och Kylon fäkta. Den sednare faller, dödligt sårad; Cassander bortför med sig sin; dotter. Lydia blir nu insatt i ett torn, och rundtför att genast: i allmänhet, och! omkring utposteras bågskyttar, fälla hvar ech en misstänkt Diocles isynnerhet, derest de viga sig i dess. grannskap. En mörk natt vill fadren bär helsa in Aätlfer och tava afckod af hanna föra on nå I