Aftonbladet – 5 augusti 1841, sida 3

mig icke kunna underlåta att undersöka förhållandet, särdeles som tillfälle erbjöds mig af Direktören Staöl von Holstein att göra honom, i samma ändamål, sällskap. Den erfarenhet jag dervid vann, var visserligen icke uppbygglig, eller förtjent af någon uppmärksamsamhet; ty bela konsten bestod icke i något annat, än hvad som ofta förr af malmletare idkats, nemligen att med ovanligt qvicka kompasser, visa stora kompassdrag, och att sälja dylika anledningar så dyrt som som möjligt. — Så förforo dessa nya malmletare, i synnerhet i Gestrikland, der en mängd anledningar blifvit uppsökte och indelte i 32, 36, 48 eller 60 lotter, hvilka derefter afyttrats för 10, 15, 20 å 30 Rdr, ofta innan ännu ett spadtag var gjort å jordrymningen. Någon enda upptäckt blodsten har jag icke sett, icke heller har det besannat sig, att Helsingarne angifvit någon grufanledning, der vanliga kompasser icke slå, och der Helsingekompasserna hlott visa en fin dallring, som blott vore skönjbar för naturmenniskor, som det sades; tvertom hafva mina kompasser allestädes märkbart slagit, både de qvicka och tröga; men Helsingarnes kompassnålar hafva gemenligen, der stället anvisats, ställt sig rakt mot botten, äfven der de vanliga kompassernas förhållande visa att intet brytvärdigt finnes. Deraf ansåg jag således intet vara att vidgöra. Men då jag, efter hemkomsten från min andra resa i detta afseende, här blifvit rådfrågad af handtverkare och andra personer, som visat mig blanketter till köpebref på gruf-anledningar, dem jag anser vara af ett högst tvifvelaktigt värde, samt hvarje lott upptagen till vida högre pris, än jag förr hört omtalas; då jag erfarit, att nämnde Helsingar äro till den grad okunniga i kännedomen om jernmalmer, att de taga mörkt zink-blende, mörk-kornig qvartz och andra mörka bergarter för jernmalm, blott deri sitter så mycket jern, att de verka på kompassen; — samt att de icke förmå att döma om en malm är oartad, så att Öfvermasmästaren måste förbjuda dess begagnande; och det vore möjligt att någon yngre oerfaren Bruksförvaltare eller också en Bergsman, som icke af andra anledningar ser sig tvungen att köpa sig fri från dessa nya grannar, skulle kunna förledas af Helsingarnes olämpligt qvicka kompasser och deras okunnighet samt sjelfförtroende att göra okloka, till och med skadliga grufveköp; så hemställer jag ödmjukast till Hrr Fullmäktige, om någon varning i det afseendet skulle allmängöras. Min afsigt kan ej vara, att vilja minska nämnde Helsingars grufletningsifver, hvilken kan blifva nyttig för jernhandteringen, serdeles om de företaga sig att söka på andra ställen än omkring redan kända malmfält, ehuru jag tryggt kan påstå, att de på långt när icke äro rätt hemma uti grufletningskonsten, utom i den kommerciella delen, hvilken följer derpå. Men hvad jag tror lämpligen böra göras bekant, är, att man icke får förlita sig på deras qvicka kompasser, samt således icke sluta köp, innan stället är undersökt med andra förr godkända kompasser, samt isynnerhet att den som sjelf icke kan skilja emellan oartade och goda jernmalmer m. m., bör vända sig till Bergstjenstemännen, eller annan kunnig person, för att erhålla underrättelse, så väl om malmens egenskaper, som angående malm-anledningens eller grufvans verkliga beskaffenhet för öfrigt. Derjemte bör man, hvad kompassen angår, se sig wäl före, ty får en kommercerande grufletare hand om en kompass, samt tillfälle att böja nålen midtpå, nemligen ändarne uppåt, och eggarne blott äro hvassa, så får han nålen så qvick som han behagar, serdeles om han i hemlighet tillika kan komma åt att stryka den med en magnet. De kompasser, som gjordes i Fahlun för några år tillbaka, och äfven här i Stockholm göras af Löjtnant Litlman, hvilkas nålar bestå af två lameller, ställda på kant, kunna icke på detta sätt förfalskas, och till dem kan man hafva större förtroende, ehuru de äldre af Hasselström och Hofyren, äfven oförändrade, äro tillförlitliga.