Aftonbladet – 5 augusti 1841, sida 1

Edmond. Dettror jag väl; ni, som kommer ur pension; men vi andra herrar på modet, om vi känna alleerna i Boulognerskogen, är det tillräckligt för att kunna köra en tillbury. Madrid, Bagatell, Mortemart och Fortunnee-allten... vi köra aldrig längre, men var lugn. Mathilda. Lugn, då tants vagn hvarje ögonblick kan hinna upp vår! ....då man kan känna igen mig.... Jag skulle dö af skam! Edmond. Omöjligt att man skulle känna igen er! För det första reste vi först från Paris. Vi hafva försprång. Jag skall läsa upp ordningsstadgarne ur dagboken. En vagn kan icke köra om en föregående, det är förbjudit i reglorna för skjutsbönder. Mathilda. Men om hon åker fatt oss, om hon håller sig näst efter? Edmond. Då är det jag, som kör förut, och om vi slå upp kaleschen och ni svepar in er i er pelis och er slöja, hur skall man då kunna känna igen er? Hvem skulle väl eljest kunna våga att komma och titta in i min vagn, då jag är med? Mathida. Jag måste väl lugna mig då; men jag blef så fasligt rädd, då jag tänkte på, att hon kunde få se mig. Postiljonen. (Klatschar med piskan, sjunger och stannar vagnen.) Nu äro vi framme! (Ropar:) Hör hit postiljon! . två lösa hästar, och låt de gå sen så gladelig! Tre francs drickspengar! Andra Postiljonen (spänner för). Du håller dej munter, du Joli Coeur, som vanligt (visar på sina hästar). Ser du, jag har inte lust dertill jag, de stackars kräken äro uthasade, så det just kan gå en till bjertat (klatschar). Oho krattar! (Vagnen rullar framåt gatan.) Jag vet väl ingen herreman, som hade hjerta att köra på fyrn, då hästa se ut så der. Oho du! (Klatschar.) Dessa postmästare äro så girige, för att kunna få skjutsa en station till på dagen.... Oho dockan! (Tredje klatschen tå