Aftonbladet – 5 augusti 1841, sida 1

RR ÄRR — — — — — — Postiljonen. Montgeron, dit vi komma. Marhilda. Nej, det der ner i dalen der borta. Posti!jonen. Det är Crosme och stranden af Yeres. Mathilda. Edmond, är det icke en vacker däld? Ar inte denna natur herrlig, gudomlig? Hvarför säger ni ingenting? Edmond. Förlåt, jag tänkte icke på naturen, jag tänkte på er. Postiljonen (sjunger): Natur, hvad du är skön! Edmond. Vill du hålla mun? Det är omöjligt att få öronljud. ... Nu låter han hästarne gå i galopp genom Montgeron ..-. Mathiida. Gud ske lof att vi kommit af gatan, det skakade så förskräckligt. Hvad är det för en skog der syns? Postiljoxen. Der wvll höger general DupontChanmonts egor; till venster ligger skogen Sånart. Edmsnd. Ah, är det skogen Stnart! Mathilda. Känner ni icke igen skogen Stnart? Edmond. Nej. jag har aldrig rest; jag har inte sett någon annan skog än Meudon. Ar ni rädd, Mathilda? Mathilda. (ömt.) Nej, jag har ju er! Edmond. Och om det finns några röfvyare? Mathi:da. Jag skulle nästan vilja det, på det ni måtte få försvara mig. Edmond. Jag tackar er! Men det lider på morgonen. År ni inte hungrig? Mathilda. Nej; men ni? Edmond. Jag börjar bli det. Mathilda (med förebrående ton). Hvad, vi sitta vid hyarandras sida, och ni kan tänka derpå! Edmond. Ja visst. Jag äter vanligtvis frukost klockan elfva, på caf Tortoni; det är min enda sysselsättning på förmiddagen; men i dag har jag stigit upp klockan fem, som jag aldrig brukar. Mathilda. Men det gör jag alla dagar. Edmond. Den friska luften och rörelsen ge ap