M tåilda. La nouvelle Heloise och Amalia Mans feld. Ack hvad jag tyckte om Ernst de Voldemar Edmord. Hvad säger ni? Matåilda. Han var min första inklination; ja tänkte på honom om dagarna, om nätterna stod ha ständigt för mig i drömmen. Jag sade till mi sjelf: hvilken lycka att varaälskad afbonom! Släg egodelar framtid: allt ville jag offrat för honom ... ag målade äfven hans porträtt; jag föreställde mi onom som en ädel och tapper yngling — med et mildt och dystert leende, blå ögen och svarta hål och då ni visade er på balen, vid prisutdelningarne och bjöd upp mig till dans — — kommer: ni ihåg huru förvirrad och upprörd jag var? Edmona. Ja, minsann. Mithilda. Det var derföre att jag tyc. r lik nå honom ...,, Edmond. Ar det möjligt! Mathida. Ack min Gud, ja! och ifrån den stur den tänkte jag inte mer på honom, ... endast p er, ..; fast det skedde mot min vilja; ty det gjord mig ondt att jag var honom otrogen. Också had mitt hjerta kanske återvändt till honom om inte C. rinna varit, som ni är mycken tack skyldig. Ho talade altid om er. Det är omöjligt, sade hon, a aden som eger ett sådant ansigte ej är älskvär aqvick, modig: och sedan är han baron, derom i pjag säker... Slog det in? Edmond. Ja visst. Mathida. Vid alla våra lektioner såg jag stär digt er. Då jag händelsevis begaf mig bort me min far, träffade jag er i alla hus vi besökte. Oc brefvet som ni lemnade mig, i det ni räckte er hanc ville jag ej taga emot, jag ville inte läsa det; d Var Corinna, som läste det först, ... och sedan jag .. minga gånger!... I min enslighet tänkte jag ei dast på er. Er bild inpräglades småningom i mi hjerta. Det var på deta sätt jag, utan att se e nästan utan att kävna er, älskade er af hela min sj Edmond. Dyra Mathilda! Mathilda. Då — för ungefär fjorton dar sed — kom min tant fru de Bussidres från Lyon, f att tillbringa några dar i Paris, och min far ko för att helsa på mig. Mathilda, sade han, du pnu sexton år; du kan nu icke bli längre i pensic pdessutom ämnar jag för mina affärers skull göra