Mathilda. Ack, Edmond! Tror ni väl att jag eljest kunnat besluta mig till ett sådant steg? Edmond. Det var nödvändigt, annars hade man ryckt er ifrån mig. Er tant ville föra er långt från hufvudstaden, till sin egendom nära Lyon, och der skulle man kanhända gift bort er med en annan. M.thilda. Jag skulle aldrig samtyckt dertill. Ni känner mig icke; jag är blott sexton år, men min karakter är beslutsam, och de eder, jag svurit, skall jag hålla till min död. Edmond. Liksom jag! Jag vill lefva och dö med er. Mathilda (med exaltation). Vi tillhöra bvarandra för evigt, icke så? Edmond. För evigt! (Postiljonen håller med vagnen.) Mathilda. Hvar äro vi? Postiljonen. 1 Charenton, första stationen. Edmond. Godt (ger honom drickspenningar). Säg till att man skyndar. Postiljonen. Hundra sous! Det var en räsonabel patron! Edmond (halfhögt). Och tystnad! Postiljonen. Ja patron, lita på mig! (Ropar högt) Tnheofile! skynda allt hvad tygen hålla (Halfhögt); det är en utländsk prins, som för bort en bankirsdotter. 2. — Arvdra Portiljonen. Verkligen ? Första Postiljonen. Han gaf mig hundra sous i drickspenningar. Andra Postiljomnen. Han måtte vara fan så kär af sig (stiger till häst, klatschar). Raskt i väg! hopp! Edmond. Jag är icke utan en viss fruktan, så länge vi äro i närheten af Paris. Lyckligtvis är det tidigt på morgonen . ... klockan är knappt sex. Postiljon, hvad heter den här byn? Postiljom. Byn Maisons! . Edmond (ull Mathilda). Har ni någonsin varit här förr? . Mathilda Ja, en eller ett par gånger. Edmond. Den tar aldrig slut . . .. Ändtligen har vi då hunnit igenom. Postiljon, hvem tillhör det vackra slottet der borta till venster? Någon lefverantör kanske?