UTDRAG AF ETT BREF FRÅN KÖPENHAMN. Nedanstående bref, som väl icke innehåller några nyheter eller hittills okända fakta mer än den — som vi vilja hoppas — öfverdrifna farhåganatt tvenne af landets utmärktaste representanter skulle ha blifvit otrogne den sak, de med så mycken heder förfäcktat, ha vi likväl trolt, genom sin ton och sina åsigter äga nog intresse att förtjena meddelas allmänheten. Det ir ej skrifvit för att offeatliggöras; det är en enskild vänskaplig utgjutelse af tankar och känslor; men det är just detta som ger det värde. Nationalbatets, misstroendets och afundens tid ir förbi. Den upplyste Dansken ser icke mer med fruktan och ovilja öfver Sundet; han ser dit med hoppets och förtroendets blickar. Han befarar ej derifrån vå!d, förödelse och eröfningsplaner; han väntar derifrån föresyn, bistånd och räddning. Han hvarken vill förtrycka grannstaten eller befarar han attiaf den förtryckas; han önskar en förening med henne, men en förening, hvari han är beredd att tillerkänna henne företrädet af öfverlägsen inre styrka och längre vana, om ej vid frihetens ide, åtminstone vid dess former. Vi torde ej behöfva fästa uppmärksamheten på den omätliga nyttan af en förening mellan nordens trenne riken, men väl på nödvändigheten att dess trenne folk sjelfva itidgöra sig förtroiga med tankan på en sådan förening, och i sina sinnen och sin öfvertygelse bana vägen dertill, ty blott denna väg förer till målet och kommer ej väckelsen, ja, det oemotstånliga tvånget dertill från folket, äro utsigterna åtminstone för närvarande högst vanskliga att den skulle komma från styrelserna. — Brefvet lyder sålunda: — — — xVi erkänna att impulsen till alla stora samhällsreformer i vår tid, bör utgå från folket sjelf och pressen kan således icke nog ofta och nog kraftigt yttra sig om det önskeliga, ja, — för den inre friheten och välståndet som för den yttre sjelfständigheten — nödvändiga, att de Skandinaviska folkstammarna sluta sig mnärmare tillsammans. Vi hoppas imedlertid, att insigten härom allt mer och mer skall rotfästa sig på båda sidor om sundet, åtminstone hos folket, och vi kunna ieke neka, att äfven vi i detta hänseende anse det som en godt omen, att man i Sverige redan börjat fästa tankarna på denna vigtiga angelägenhet. Ofverhufvud begynna vi alla här allt mer och mer rigta vår blick och våra förhoppningar på Sverige. Lyckas det, som allt synes lofva, våre käcke, kraftige, Svenske bröder att i deras eget land genomföra pånyttfödelsens stora verk, så skall Sverige, inom en icke allt för långt aflägsen framtid, både i anda och gerning, komma att intaga den plats i det Skandinaviska statsförbundet, som naturen sjelf synes ha anvist detsamma, och vi hoppas då att Norige ej skall kunna sluta sig till det, hjertligare och tryggare på den ena sidan än Danmark på den andra. Imedlertid är vår belägenhet icke den fördelaktigaste . . . eTvenone århundradens absolutism har naturligtvis ej kunnat gå spårlöst fram öfver Ki— —omm-———--ss-—-H---—-—-0————so————— — smseeeee———