bruk. Rikets Ständer hade derför, för deras del, beslutit följande förtydligande uti ofvanförmälte paragrafs 2:dra moment: finnes förskrifning ställd å någon viss man och har gäldenären deri gifvit lof att låta den komma i annans hand, vare lag samma derest behörig öfverlåtelse finnes å förskrifningen tecknad. Högsta Domstolens fleste ledamöter, JustitieRåden Engelhart, Backman, Nordenstolpe, Grefvoe Carl Sparre cca Friherre Staöl von Holstein, förmälte sig anse med nuvarande lydelsen af 4 Cap. 4 S. UtsökningsBalken, och öfrige detta ämne rörande författningar, icke öfverensstämmande, att den, som i god tro innehade till viss man ställd förskrifning, deri gäldenären gifvit lof att låta den komma i annans hand, skulle kunna äfventyra sin betalningsrätt derfore, att öfverlåtelse icke funnes å förskrifningen tecknad, eller emedan innehafvaren icke förmådde styrka, det öfverlåtelsen vore gjord af behörig person. Det ifrågavarande tillägget till nämnde S. anaågo Högsta domstolens bemälte ledamöter så:!edes ingalunda böra på sätt Rikets Ständer begärt, i form af Jagförklaring godkännas, hvadan samma ledamöter ej kunde å detta förslag tillstyrka nådigt bifall. JustitieRådet Isberg var skiljaktig och fann det föreslagna stadgandet öfverensstämmande icke blott med hvad hitintills i allmänna rörelsen man och man emellan vore brukligt och gällande, utan ock med hvad förslaget till ny civil-lag (i 3 Cap. 4 och 2 8. S. HandelsBalken) innehåller, och Högsta domstolen godkänt. Den vigt, som borde fästas vid handlingar, som innefattade fordringsbevis syntes, vid dylika handlingars emottagande, i första rummet påkalla den varsamhet, att, man ägde eller förskaffade sig kännedom om att de namnoteckningar hvilka å handlingar funnos, voro riktiga. JustitizrRådet tillstyrkte således för sin del, i underdånighet förslagets antagande.