Edmond (ser åt sidan twill Paris). Jag tror att ag ser en hyrvagn — ja, i sanning! Min Gud hvad len kör långsamt. Postiljonen. Det är hans vana, liksom det är vår att köra i galopp. Edmord. Den närmar sig — jag bedrar mig cke, det är hon — skyndar till vagnen och öppnar vagnsdörren). Mathilda! det är ni! (hjelper herne ur vagnen.) Frukta ingenting, darra inte... Mathida. Stöd mig. Jag förmår inte gå. Edmond. Hvad ni är blek! Hvad fattas er? Mathilda. Det blir min död! (får se madonnan vid sidan af vägen.) Min Gud, min Gud! beskydda mig! Edmond, jag är här, emedan jag lofvade det. — Låt mig nu återvända till Paris. Edmond. Jag skulle afstå från er! Aldrig! Mathilda. Jag bar handlat orätt; himlen skall straffa mig derför! Jag bör inte följa er ... Edmond. Hvad är att göra? Hur är det möjligt utt nu mera återvända till hotellet? Tärningen är kastad! Förtro er till mig, till min kärlek. Min vagn står tillreds. Om några timmar äro viiskydd mot alla förföljelser. — Mactkisda. Ni tror då alt man kunde förfölja oss, Att någon fara kunde hota oss? Edmond. Mig, kanhända ... Mathilda. Kom då, kom, heldre störta mig sjelf, än blottställa er. Edmond. Hur lycklig är jag icke! (Han för henne fram till vagnen, hjelper henne upp och skyndar sedan sjelf efter upp i vagnea.) Kör! Postiljonen, Ja, herre. (Till sin häst.) Hopp Grälle ! (Klatschar med piskan, vagnen rullar ali galopp. Mathilda döljer sitt ansigte några ögonblick I sin näsduk, utan att säga något. Edmond. Mathilda! Ni är min, iogenting kan mera skilja oss åt. Hvarför gråta? Det är inte förnuftigt ... Mikilea. Min far skall aldrig förlåta mig! Edmord. Tro inte det! Han är så god ... han ilskar er så högt, och då vi kommit till Italien och der blifvit förenade genom kyrkans band, skall han slömma allt. Visserligen eger icke jag hans omätiga förmögenhet; men jag är af börd, jag har et ysande namn, och jag brinner af så mycken ömet för er.