omförmälde förbrytelser, att barn fäller smädeord emot fader eller moder, eller emot stjufföräldrar eller svärföräldrar, borde få ankomma på målseganden, derest de ej skett å tid eller ort, som fridlyst vore, i underdånighet begärt, att nämnde måtte erhålla ifrågavarande tillägg. Såsom ytterligare skäl anförde Rikets sednast församlade Stänser, att det moraliska tillstånd hos barn, som kunde föranleda brott emot föräldrar af nyssnämnde art, vanligen från början härleda sig af föräldrarnes egen vårdslöshet vid barnens uppfostran; :tt öräldrarne för detta fel redan blifvit straffade gevom bargens förderf och vanart, samt att lagen således icke borde öka detta föräldrarnes lidande, eller tillämpas mot dylika förhållanden inom slägten, för annan händelse, än om föräldrarne sjelfve påkallade dess skydd, eller yrkade den brottsliges bestraffning, att Rikets Ständer på ofvanberörde skäl ansett det böra vara föräldrar tillåtet förlika mål af ifrågavarande beskaffenhet, utom i den händelse, att brottet åstadkommit allmän förargelsc, och att, då ett sådant förhållande inträffar, icke allenast om brottet begås å fridlyst tid och ort, utan jemväl när det sker i samqväm, Rikets Ständer funnit allmän åklagares rätt, att i sistnämnde fall anställa åtal, böra bibehållas. Då Rikets Ständers ofvanberörde skrifvelse d. ö Januari 4833 föredrogs uti Högsta Domstolen, yttrade dess ledamöter: att då det svårare straff, lagen utsatt för brott af ifrågavarande beskaffenhet, egde sin grund hufvudsakigen uti samhällets behof att upprätthålla vördnaden emellan föräldrar och barn, hvars förringande ej kunde undgå, att i allmänhet på sedlighet och ordningens bibehållande hafva ett menligt inflytande, ansåg Högsta Domsto len sig ej kunna godkänna, att den förolämpade, hvilken ofta af medlidande för den brottslige skulle hänföras, att förbise samhällets fordran, tillades ovilkorlig rätt att åtalet nedlägga; hvarföre Högsta Domstolen ansett sig ej kunna tillstyrka antagandet af förslaget. Enligt Högsta Domstolens protokoll d. 6 Dec. 4839, hade ock Högsta Domstolen, vid granskning af Lagkommittens förslag till allmän kriminallag, 18 kap. 14 S, der 41 af samma kapitel, hvilken angår ärekränkning mot skyldeman i rätt uppstigande led, uppräknas bland andra lagrum angående sådana mål som ej skulle få åtalas af annan än målsegande, anmärkt, att Högsta Domstolen ansåge sådan ärekränkning böra vara allmänt åtal underkastad och citationen af 44 således böra från 14 8 utgå. Uppå de skäl Högsta Domstolens ofvanberörde d. 29 Januari 4835 afgifne utlåtande innehåller, och hvilka äfven ligga till grund för Högsta Domstolens, vid granskning af Lagkommittåns förslag till all män kriminallag d. 6 December sistlidet år i ämnet gjorde anmärkning, ansågo Högsta Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden Th-mptander, Bredhers, Nyb!eut, Nord:nstolps, Grefvarne Snoilsky och c. Sparre, sig ej böra å Rikets Ständers ifrågavarande förslag tillstyrka bifall. Justitierådet Engelhart åter, som icke deltagit i någotdera af de yttranden Högsta Domstolen sålunda förut, nemligen d. 22 Januari 1835 och d. 6 Dec, 1839 i ämnet afgifvit, var af skiljaktig mening och yttrade, att, uppå de af Rikets Ständer anförde skäl och med fästadt afseende på erfarenhetens vittnesbörd, att inom de folkklasser, der ifrågavarande brott mest förekomma, man i allmänhet lätt öfversåg med förolämpande uttryck, dervid sällan någon serdeles vigt fästades, och att den förfördelade stundom led mera af den felandes bestraffning än af förolämpningen, samt att försoning och cndrägt plägade följa både lättare och hastigare, då allmänt åtal uteblef, än när åklagaremakten framkallade en offentlig undersökning, hvilken vanligen föranledde ömsesidig bitterhet, samt ofta gjorde ett föga bemärkt sår obotligt och skapade en källa till framtida svårare misshälligheter, Justitierådet för sin del i underdånighet tillstyrkte bifall å Rikets Ständers nu förnyade förslag; för hvilken hemställan Justitierådet hemtade ökadt stöd, dels af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Norriges Storting, angående ny kriminallag för Norrige af d. 20 Febr. 1839, dels ock af andra länders sednaste kriminallagstiftning, såsom konungariket Sachsens af år 1838 och konungariket Wärtembergs af år 1839, hvarest, likasom uti Svenska Lagkommittens förslag till allmän kriminallag, 148 kap. 44 Straffbalken, funnes tillämpad enahanda grundsats som uti Rikets Ständers berörde förslag innefattas. Rikets Ständers skrifvelse angående den förklaring i 4 Cap. 4 SG. UtsökningsBalken, att skuldebref till viss man eller ordres skal för alt vara i annan mans hand betalnirgsgildt vara försedt med behörig öfverlåtelse: Rikets Ständer hafva anfört att lagens stadgande i 4 Cap. 4 8. Utsökningsbalken, som innehåller, att om förskrifning är ställd å någon viss man och gäldenären deri gifvit lof att låta den komma i annans hand, den, som förskrifningen i händer hafver, skall njuta full utmätning, varit underkastadt olika tolkningar af domstolarne, i frågan huruvida ett till viss man eller ordres uthändigadt skuldebref, för att vara utmätningsgildt i annans än den vissa personens hand bör vara försedt med den sistnämndes öfverlåtelse, eller om det derförutan är uti hvarje innehafvares hand gällande. Rikets Ständer ansågo förra tolkningen öfverensstämma med lagens rätta mening och förstånd, samt destoheldre böra godkännas, som den lägger hinder i vägen för obehörig innehafvare af så beskaffadt skuldebref. att deraf göra