en o HÖGSTA DOMSTOLENS UTLATANDEN UTI DE VID FÖRRA RIKSDAGEN FÖRESLAGNA FÖRÄNDRINGAR I ALLMÄNNA LAGEN. Under denna rubrik ämna vi efterhand meddela någri af Rikets sednast församlade Ständers beslut til! förändring eller tillägg i allmänna lagen, äfven i de punkter, som blifvit af regeringen afslagna, samt Högsta Domstolens utlåtande deröfver. Hvad regeringen i dessa frågor beslutat är redan bekant, men det synes vara af nästan slörre vigt, alt fästa ögonen på Högsta Domstolen, icke blott derföre, att Regeringen icke sällan begagnar de hörda auktoriteternas yttranden såsom motiv för sina beslut, utan äfven derföre att H. D. är den auktoritet, som kan stödja sina yttranden på den vidsträcktaste erfarenhet om huru lagens stadgar i allmänhet blifvit förstådda, och verkan af deras tillämpning in praxi, eller, som någon gång inträffar, af deras förbiseende. Det synes tydligen hafva legat 1 lagstiftarens afsigt med stadgandet om H. D:s hörande, att denna för hvarje fall skulle framlägga och åberopa en sådan erfarenhet. Efter dezxna förutsättning bör ock, enligt vår tanka, H. D:3 utlåtande förnämligast bedömas, och alla sådane utlåtanden, åtminstone i vigtigare fall, der en dylik utredning saknar, anses efullständiga. Rikets Ständers skrifvelse, angående det tillägg till 44 kap. 3 S Missgerningsbalken: att mål rörande barns smädeord emot föräldrar annan ej må kära än rätter målsegande, så vida ej brottet skelt i samqväm eller å tid och ort som fridlyst är. Här isynnerhet synes Högsta Domstolen hafva alldeles uraktlåtit den utredning eller statistik öfver mål, afgjorda efter ifrågavarande lagparagraf, som kunnat tjena för förslagets bedömande. Man känner med visshet, att mål, angående smädeord mot föräldrar, synnerligen ofta förekomma i Högsta Domstolen, och man hade således skäl alt vänta en uppgift om förhållandet mellan antalet af sådane mål nu och fordom, samt en utredning öfver de slutsatser, som al detta förhållande kunna dragas. Detta felas, och deremot förekommer att Högsta Domstolens ledamöter, både här och vid andra yttranden, agerat mer såsom lagskipare, hvilka anse sig bundna a! förut till protokollet yttrade meningar, än så som lagstiftare, hvilka icke äro bundne af den tolkning de i praxis följt. Såsom motiv till detta stadgande åberopade Rikets Ständer hvad de redan i skrifvelse d. 5 Jan. 4835 anfört, nemligen att de så kallade injurigmålen ej sällan voro förenade med omständigheter a! den ömtåliga beskaffenhet, att den förfördelade sårades mera genom den offentliga behandlingen a! desamma, än den skymf han lidit; att detta isynnerhet inträffade vid ransakning angående misshälligheter emellan barn och föräldrar, hvilka sednare derföre ock syntes böra hafva någon rättighet att sjelfve bestänima om åtal skulle ega rum eller ej, att det i öfrigt borde verka fördelaktigt på begreppet om den vördnad och den kärlek barn vorc skyldiga sina föräldrar, derest lagen fästade all möjligt afseende på deras förlåtelse för hvad emo dem blifvit brutet; och att den felande häruti borde finna en ökad anledning, att söka göra sig förtjen af tillgift derigenom, att han, i möjligaste måtto upprättade och godtgjorde sitt fel; samt att, til följd häraf, Rikets Ständer, som trodde att rättighe! till åtal sf de i 44 kap. 3 8 Missterningsbaiker ——eeeee— !2n