Aftonbladet – 3 augusti 1841, sida 2

rösten, uvar ej så vred heller, för det ni fick oröfva ert eget lankbränvin!, Folkhopen skulle nu skiljt sig, en del hade redan vandrat bort åt satan, då den fick orsak att åter samla sig, emedan stadsvakten, 8 man stark, anförd af Rådstuguvaktmästaren kom dem till mötes. Klarmanskan öppnade sitt ena fönster och skrek: ser ni nu edra uslingar, att ni hvar enda käft skall i kurran. Ett hagel af sten mot krogens rutor blef folkhopens svar; rutorna klingade ned på gatan: kAnnu en salfva tillj skrek basrösten och åter haglade ett stenregn mot de återstående rutorna. Jag förskräcktes: adetta kostar blod, tänkte jag vid mig sjelf, soch här kommer den oskyldige att lida för den skyldige; sådant har händt förr och kanske kommer det att bestämma, hvar nästa riksdag skall hållas, för att ej blifva för Rikets ständers frihet och säkerhet vådligt. Jag förböd mitt husfolk att titta utom porten; ty jag förmodade att statsvakten skulle gå militäriskt till väga och visa sitt egande mod. Det är med stadsvakter och garnisoner liksom med den, om hvilken sagan förtäljer, att han var förtrollad och bestämdt på vissa olycksdagar måste utgjuta blod om han också måste skära sig i sitt eget finger; men på hans segervanda svärd sågs imedlertid sålunda alltid fiendens blod. Borgmästarens anstalter voro vördnadsbjudande; Rådstuguvaktmästaren tågade fram med sina åtta man i militärisk takt, en ny ILeonidas i gatans Termopyle. Man känner ett visst lugn då man ser en disciplinerad styrka antåga för att qväfva anarkien, ty den förra har apligten och äran till sitt mål,, då deremot den sednare blindt följer adagens hugskotto. Denna gång var det likväl endast nattens, ty klockan var Elofva slagenn. Rådstugu-vaktmästaren steg fram och befallde folket, å magistratens vägnar, att skingra sig, utlofvande amnesti i händelse man icke fick tag i någon; folkhopen tycktes betänka sig, och troligen