Aftonbladet – 2 augusti 1841, sida 2

Markisinnan läste för oss ur en tidning om ett sjelfmord. — Den olycklige!... utropade Cecile med ett uttryck, som nästan kunde kallas gillande. — Den dåraktige! utropade Henrik med förakt — Något dylikt skulle således aldrig kunna inträffa med er? frågade jag. — Aldrig, min herre, aldrig! Att dö för sig, det är att beröfva sig en så stor lycka. — Hvilken lycka? — Ått dö för dem, man älskar. Aha! tänkte jag, han älskar henne ännu, men han har tagit sitt parti med mod och styrka och resignation. Han skall ega styrka att strida och behålla segren. Markisinnan föreslog mig att höra några kapitel af hennes sista roman. Jag antog anbudet och inträdde i hennes arbetsrum, i det jag tänkte att författare egenkärleken var mäktigare än den moderliga vaksamheten, och att hon nu lemnade Henrik några ögonblicks töte å tåte med Cecile. Men jag bedrog mig; han begagnade sig icke deraf. Läsningen den jag med heroiskt mod uthärdade varade länge. Under denna tid hörde jag Cecile på sitt piano spela sergliga och melankoliska melodier, men hon var ensam, ty jag märkte Henrik promenerande långt bort i en all6, och då jag inträdde i musikrummet, satt hon ännu ensam, ien stor fåtölj, med hufvudet lutadt mot handen och ögonen röda. Hon steg hastigt opp och gick emot mig småleende; i samma ögonblick tappade hon sin näsduk, den jag skyndade mig att taga opp. Den var fugtig efter gråten, Hon märkte det då jag återgaf den och sade, i det hon visade på en bok på kaminen, men är jag inte bra narraktig? som inte kunde låta bli att gråta då jag läste den romanen? -..Det var ett af markisinnans arbeten... jag behöfde endast se detta för att veta om hon narrade mig. Om aftonen var det mycket folk på slottet. Hela