föll jag, som icke kunde begripa ett dylikt ovanligt infall ... Emedan han villedha en pretext att fara till baden vid Bareges, och han begärde att jag som läkare måtte ordinera för honom denna badort ... hvilket jag genast också gjorde ... en ordination den han generöst betalde, i det han bad mig förtiga sammanhanget ... — Som ni också gjort, sade jag leende. — Med er har det ingen fara. Dörren öppnades i detsamma och generalen inträdde stödd på sin adjutants arm. Henric märkte läkaren och skyndade till honom: Se min doktor! utropade han och teg honom i hamden; derefter vände han sig till damerna och sade: jag får den äran presentera min Esculapius, som läkt min blessyr och föreskrifvit för mig baden vid Bareges ... Icke sannt min herre! Doktorn framstammade några ord till svar, och tog i detsamma afsked ... ty hans patient väntade honom. Generalen satt lugn i sin stoppade länstol. Henric qvarblef, stödd på kaminen, med ett leende ansigte. Markisinnan var betagen af öfverraskning och harm; hon ville, eller vågade, icke säga ett ord. Cecile satt blek och stödde hufvudet på den bildskönt formade handen, försänkt i djupa betraktelser. Jag sjelf betraktade alla, och fann scenen mycket generad; jag väntade med otålighet utvecklingen af denna episod. Generalen var den första som bröt tystnaden i det han gnolade en liten aria, som han tyckte mycket om. Det var en ny aria, som kompositören sjelf icke skulle kunnat känna igen, så mycket hade generalen gjort den till sin egen genom det originella sätt, hvarpå han återgaf den. — Nå väl, mina damer, utropade han efter denna riturnell, det är således i morgon som vi fara till Pyrenerna? Icke något svar; hvar och en iakttog tystnad, men en stråle af glädje flög öfver Henriks ansigte. — Min svärmor och min fru hafva väl redan packat in sina hattar och mössor? Är allt färdigt till afresan? — Ja, general, för er afresa ... sade Cecile, i det hon sökte samla sitt mod. — Huru ... min? Skola vi inte resa allihop? — Nej, min herre.