Aftonbladet – 30 juli 1841, sida 3

yesällen Andersson vore en olycklig menniska, som alitid stod i G:valdiga Flygares kikare, och således kom på förfall.x G. H. o. S. T. BLANDADE ÄMNEN: EN VALSCEN I ENGLAND, BESKRIFVEN AF EN RESANDE FRANSMAN. De vagnar på jernvägen, med hvilka vi gingo till Wakefield, upptogo vid hvarje station hundradetals valmän, med blå eller gula band, och alla försedda med käppar. Ibland mötte vi några farmers till häst, hvilka heldre ville komma för sent, än begagna sig af jernvägen, den de ansågo för en otillbörlig nyhet. Omkring 60,000 personer hade strömmat tillsammans i Wakefield. Från husen svajade otaliga fanor; de blå och de gulas musikkorpser tågade genom gatorna under hurrarop, och fruntimmerna i fenstren svängde blå eller gula näsdukar. Hustings hade blifvit uppslagna på en slätt, utanför staden. Då vi framkommo, stodo de blä (Tories) redan i ordning, till venster om hustings. Alla hade på hattarna blå kort, hvarpå lästes namnen af deras kandidater. Deras leder räckte ända till slutet af slätten, och de hade mer än 400 blå fanor med allehanda inskrifter. Jag skulle alltså nu få se ett verkligt folkmöte under bar himmel, 80,000 menni-. skor, 50,000 munnar och 50,000 käppar! De gulas eller Whigs kandidater voro: Viscount Morpeth, son af grefye Carlisle, ledamot af kabinettet, och Viscount Milton, son af grefve Fitzwilliam, en af de största godsegarne, men ändock spanmålslagarnes ifrigaste motståndare; för de blå: Hr Stuart Wortley, son af Lord Wharneliffe, och Hr Edmont Denison. Efter de blå framtågade de gule och upp ställde sig till höger om hustings. De kommo hoptals till flere hundrade, med musik och fanor i spetsen; på hattarne hade de gula kort, med namnen Morpeth och Milton. Framför den första hopen syntes en från hufvud till fot gulklädd man, dansande, liksom konung David framför förbundets ark. Efter de gula kom ännu en tredje färg, som man icke väntat: en skara af 2 å 3000 man, med en grön och trefärgad fana, med buketter af gröna löf på hattarna, eller de, som icke hade hattar, bärande löf i knapphålen. Företrädda af musik, uppställde de sig emellan de biå och de gula, midt på den stora slätten. Deras fanor bade alla inskriften: Allmän valrätt! Bemllig omröstning! Det var Kartisterne. Framför denna gröna skara foro i en fyrspänd kaleche, med jokejer i gröna sidenjackor, de grönes tvenne kandidater. Då Kartisterne ankommo, larmade de och svängde sina käppar. De gule besvarade de grönes rop. Nu kommo Lord Morpeth och Lord Milton ridande fram på slätten, den förre i civil drägt, den sednare klädd som en knijht oj d. shire (riddare från grefskapet, emedan grefskapens representanter ursprungligen alltid voro medlemmar af den lägre landt-adeln) med värja och fjederprydd hatt. De båda kandidaterne bestego nu likaledes hustings, der vi nu hade trenne färger, de gröna i midten. Sherifen öppnade valakten med uppläsandet af den kungliga skrifvelsen om valets förrättande, samt upprorsakten. Skrifvelsen börjar med de gammal-fransyska orden: Oyez! oycz! oyez! (hören!) Efter hvarandra föreslogo tvenne ledamöter. till hvartdera partiet, dess kandidater, under jubeirop, handklappning och rop af ogillande. Då Kartisternes kandidater, Pitkeithley och Harnas, föreslogos, gjorde de gule en rörelse emot de gröne; ett ögonblick fullt af förvirring följde, och redan sågo vi i fonden af slätten tusentals män och qvinnor gripa till flykten. Man väntade ett slagsmål; men fruktan var ogrundad, och de flyende återvände med skallande löje. Af kandidaternes tal kunde man icke höra ett enda ord. Vid foten af hustinys fanns en liten kärntrupp af Kartister, som icke läto ett onda ord komma fram, utan att öfverrösta det genom hvissling, råmande ech oljud af alla slag. Under hela tiden, ifrån klockan 44 till 4, öfverröstade desse 50 Keartister med sina rop de gula och de blå talarne, fastän hvar och en af dem hade 20,000 man att stödja sig på; dock tycktes degröne bättre kunna fördraga de blå, än de gule, och deras oljud var i synnerhet riktadt emot Morpeth och Milton. Lord Milton, som nyss börjat sin politiska bana och icke synes vara född till talare, uppläste sitt tal i en släpande ton; de gröne ackompanjerade honom, än bräkande såsom får, än sjungande, än hvisslande och ropande: Gå din väg, pojke! och dylika artigheter. Och då han begagnade sig af tilltalet: GentIcmen, ropade de: a Vill du tiga! vi äro inga gentlemen! Då Kartisternes kandidat började tala, larmade och skreko da gula så. att det var omöjligt höra hvad han sade. Straxt Iyftade de gröne på sina käppar och svängde dem i luften De gule gjorde vå samma sätt, de blå likaledes, och i ett ögonblick syntes ingenting annat på slätten än käppar, som svängdes i luften, och hördes ingenting annat än förfärliga rop och skrik. Nu hette det öfverallt: nu blir här slagsmål Ingenting mindre. Käpparne sänkte sig, utan att ett enda slag skett. Nu öfvergaf jag hoppet, att få se en vaiprygling: men ett skådespel, som jag aldrig skall glömma, är händernas uppräckande i luften (skow of hands). Denna scen låter sig icke beskrifvas, och liknar nägonting af yttersta domen. Åsynen af dessa 100,000 orörliga, uppräckta händer, liksom händer af döda. resande sig ur grafvarna, hade någonting gripande och hemskt. På händernes uppräckande följde 3 gånger 3 hurrarop, och svängande med hattar och näsdukar. Efter denna salva kommer klappande med händerna, hvarmed förrättningen slutar. Sherifen förklarade, att Lorderne Morpeth och Milton blifvit valda, genom händernas uppräckande. Genast begärde de båda Tories en pol (omröstning efter vailängd). bvilken kommer att räcka tvenne dagar. Kandidaterne drogo nu sin kos och hela den ofantliga folkmassan skingrade sig, dock icke . o gam larma ARh viran man It usl attan att hanna Anrd