Aftonbladet – 30 juli 1841, sida 2

SN (Insändt.) OM DEN DRAMATISKA KONSTENS OFFICIELL. TILLSTAND I VÅRT LAND. ) Vår tid — det förstås, att vi här tala om tider så vidt den rör Sverge — är lagstiftningens och re glementeringarnes tid, och det är således i sin ord ning, att den Kongl. Teatern icke heller blifvit för skonad för det allmänna öde, som är bestämdt öfve alla statsinrättningar. Men bland de 20 eller 3 reglementen och. reglementsförändringar, som på sed nare tider för densamma utfärdats, finnes ett, hvil ket, så vidt vi veta, ännu icke varit föremål för nå gon offenilig uppmärksamhet, eburu det verkligei förtjent2 det, såsom i sitt slag ett litet mästerstyck i lagstiftningsväg. Då den dramatiska konsten ho oss icke lyckats att emancipera sig undan Regerin gens beroende, och troligen icke lyckas deri, förrär det sker med andra näringar och lofliga företag, d Vv. 8., Där allt annat här i landet blir annorlunda och både denna konst och dess idkare således till: vidare äro så till sägandes bundna till händer och fötter, öfverlemnade åt det kungliga godtfinnandet så torde det icke vara utan sitt intresse, attinhem.a hvad detta köga godtfinnande sednast funnit tjenlig att öfver dem besluta: framför allt måste det var: af vigt, som en vägledning, till bedömande af hvac hvar och en sak eller person kan hafva att vänta som kunde komma att bli lika beroende af den of. vannämnda nåden. Det ifrågavarande reglementet är af den 5 Oktober år 4839, och ehuru kontrasigneradt af Hr S. A. Munthe, likväl troligen icke af honom konciperadt utan sannolikt ett verk af den Kommitte, som sed: nast — himlen vet för hvilkendera gången — hade sig uppdraget att söka reda teaterns trasslige affärer och då uppfann ett enda, men stort och osvikligt medel dertill, nämligen att skrifva ett nytt reglemente, i förening med en högst vigtig och genomgripande financiel reform: indragning af de dubbla tlitpenningarna för första gången, någen sujett uppträder i en ny roll. Besagde reglemente är till en stor del en afskrifning af det förut gällande af år 1834, men åtskilliga nya tillsatser, hvilka icke äro de minst märkvärdiga, samt jemte de öfriga ljusligen ådagalägga djupet af Kommitteens lagstiftningförmåga. Det börjar med Direktionen. Densamma säges bestå af en förste Direktör, som i alla måleger beslutanderätt, och tvenne andre, den ene för den ekonomiska och den andre för den artistiska Törvaltningen. Händer det nu så, att någon af desse sednare af sjukdom eller annat laga förfall är hindrad, så inträder Sekreteraren i hans befattning, hvilket vill säga, att han bör förstå både det ekonomiska och det artistiska, eller, med andra ord: vara detsamma, som Förste Direktören. År åter denne hindrad, eller dess tjenst vakant, så förvaltas hans embete af de både andre Direktörerne, på det sältet, att om olika meningar yttras dem emellan, säller dens tanka, till hvars befattning ärendet höver, och om ingen reservation finnes nedlagd, anses begge hafva förenat sig om beslutet — ett stadvande, som de Hrr Statsråder, hvilka sutto i Komnittten, förmodligen lånt från Regeringsformen, och sanska vist tillämpat på teatern, dock med den skilad, att för den sednares embetsmän ingen ansvarsskyldighet finnes föreskrifven, något, som likväl tyctes hafva varit af vigt i ett reglemente. Hvad som itgör gränslinien för bådas befattning, är visserligen iteglömt, ty de paragrafer, hvartill nyssnämnda stadande hänvisar, omtala blott, att Direktören för ekoomiska förvaltningen ansvarar för medlens vård, ör koutrolien öfver inkomst, utgift och materiel, amt au den, för sceniska förvaltningen, besörjer ) Denna insända artikel föranleder oss till några betraktelser i förening med en liten reservation, för hvilket utrymme likväl saknas i denna dagens nummer. ot. af Red. MISTER ALE