Aftonbladet – 30 juli 1841, sida 1

mer för din skull, som icke lät mig höra slutet af samtalet. De begge flickorna reste sig just upp. Jag följde den ena med ögonen, ty hon intresserade mig redan lifligt. . . . Jag önskade, men vågade ej fråga hennes namn. — Cecile, sade en lång dam, med förnäm min, mager och benig vext; Cecile, tag på shawlen och låt oss gå. — Ja mamma! Men jag blef nyss uppbjuden och måste först säga återsvar då. — Det kan jag icke tillåta! inföll värdinnan. Markisinnan DOrthes skänker oss väl ännu cn qvart. ... Hon märkte mig i detsamma och fattade min hand. Fru märkisinnan, såde hon, önskar göra er bekantskap och har bedt mig presentera er för henne. En presentation är en af de tråkigaste saker i verlden. Men jag tänkte att denna presentation skulle lemna Cecile tid att dansa sin kontradans; jag var lycklig att kunna begynna vår bekantskap med en uppoffring, och det var verkligen en sådan. Madame DÖrthes var ett fruntimmer af hög familj, hög börd och höga pretentioner. Hon skref böcker, som vunno flere beundrare än läsare. Man hade liksom kommit öfverens om, att alla hennes arbeten borde vara religiösa, monarkiska och sublima, och hvar och en gjorde henne, utan att känna dessa, komplimenter redan då de annonserades i bokhandeln. Den af hennes böcker, som vunnit största bifall och otvifvelaktigt mest bidragit till hennes reputation var hennes roman , som aldrig blef utgifven. Jag behöfver icke tillägga. att i följd af hennes andäktighet, hennes principer, hennes stora namn, fru markisinnan aldrig utsatte sitt namn på sina arbeten, ännu ett sätt att bringa dem i stark åtgång. Hon bredde ut sig mycket och talade nästan en,