alltid förblifva det så länge lotsverket utgör ett slags monopoliseradt skrå. HVILKENDERA ÄR MEST INTRESSERAD FÖR OROLIGHETER PÅ GATORNA, DEN KONSTITUTIONELLA ELLER KAMARILLAPRESSEN? Kamarilla-tidningarna hafva nu, som bekant är, i fem eller sex veckor, eller alltsedan Riksdagens slut, fortsatt sina insinuationer emot så väl oppositionspressen, som de med dem liktänkande Riksdagsmännen, att hafva icke blott gymnat och framkallat de handgripliga yttringar af missnöje, som riktades emot Grefve Horns fönsterrutor, utan äfven byst mera utsträekta planer i samma syftning till åtskillige Riksdagsmäns våldförande, för den händelsen, att kabinettskassefrågan hade fått en annan utgång i Borgareståndet; deremot hafva bemälde tidningar med en serdeles ifver sökt tillbakavisa oppositionspressens påstående, att just kamarillan och ingen annan vore för sina ändamål intresserad af, att rabulismen litet smått underhölles. Det är troligt, att allmänheten snart blir trött vid hela denna polemik, och det kan derföre vara skäl, att, innan det kommit derhän, att allt, som angår denna sak, öfverhoppas af Läsaren, i möjligaste korthet resumera och framlägga de omständigheter, som kunna tjena till ledning för det i alla fall vigtiga omdömet öfver den tvistefråga, som rubriken af denna artikel antyder; en sådan resumå vilje vi derföre här försöka. Det är klart, att alla de som yrka, vare sig på förändring af det närvarande regeringssystemet eller på reformer i statsinrättningarne, måste söka att såsom medel för detta ändamåls vinnande, göra sina åsigter gällande i allmänna tänkesättet, och för dem vinna den grad af sympathi, att de må erhålla pluraliteten för sig vid en blifvande riksdag. Det är äfven lika obestridligt, att ingenting kunde just hos pluraliteten af dem, som bestämma nyssnämnde allmänna tänkesätt, mera förminska en sådan sympathi, än om oppositionen, i stället att välja endast denna fredliga och lagliga utväg, ville försöka att tillvägabringa en våldsam förändring genom oordningar och lagbrott. Det finnes ock för närvarande säkert ingen enda medlem af något inflytande i oppositionen så obekant med grundsatserna för den politiska rörelse, till h vilken han slutit sig, att han af ett sådant försök kunde hoppas ringaste medhåll, eller icke skulle inse, att det endast skulle minska den stora öfvervigt, oppositionen äger inom 0pinionen i hänseende till reformerna. Att förvissa sig om sanningen häraf behöfver man endast genomgå namnen på de riksdagsmän. af alla stånd, som under den förflutna riksdager stodo skarpast på kant emot systemet, vare sig i kabinettskasse-, representationseller andra frågor; icke heller lärer någon, om han vill vara uppriktig, kunna neka att han inom sig anser Redaktionerne af Aftonbladet, Dagligt Allehanda, Freja m. fl. äga allt för mycken bekantskap med ställningar och förhållanden, för att de skulle kunna fastna för den inbillningen, att något för reformernas sak vore att vinna genom några handgripligt uttryckta missnöjen mot politiska motståndares fönsterrutor Det ligger således lika tydligt i sakens natur och i erfarenheten om de handlande personerna, att oppositionen önskar lugnets och ordningens bibehållande, som det i båda hänseenden faller klart i ögonen, att kamarillan med en hemlig glädje bör se, att de föras på något sådant sätt, att en eller annan insinuation om delaktighet deri må kunna kastas på oppositionen. Detta bör dock icke så förstås, som skulle kamarillan älska rabulismen i och för dess egen skull. Sanningen fordrar dock det erkännandet, att hon och hennes agenter i det hela äro mycket räddare för alla slags handgripliga opivionsyttringar än oppositionen, hvilken sednare icke precist tror, att hela samhällets grundval är skakad, för det några uppbrusande och hetsiga personer våldföra några fönsterrutor, enär det är en känd sak, att dylika våldsamheter, eburu motbjudande de i sig sjelfva äro, likväl blifvit begångna i alla tider och alla länder, af olika anledningar och under de mest olika regeringssätt, utan att de respektive samhällena derföre kommit i våda. Men