i armarne på sin piga. Clotilda satt just då och fällde tårar öfver en pjes på operan, under det hennes barn drog sina sista dödsrosslingar. På begrafningen efter den lilla engeln iakttog Clotilda, hvad man plägar kalla en anständig sorg;; hon tryckte då och då sin stickade näsduk till ögonen för att gråta, men inga tårar syntes just till; ty det låg i hennes karakter att wsörja med förnuft,. Det var väl, hviskade hon till mig, att ej Etienne lefver nu; han skulle blifvit alldeles törtviflad; han tog allting så öfverdrifvet. Så snart de få sorgedagarne voro förbi, lades sorgen bort med klädningen och allt det gamla, hennes ungdoms glädje och hennes försvunna sorger voro glömda. Flera år efter dessa händelser, satt man en afton i en förtrolig aftoncirkel hos Ofversten, och bland förflutna bilder, som frammanades, var äfven bilden af Etienne och lilla Mina. Det var, sade friherrinnan, aväl att Gud tog det lilla stackars barnet till sig; ty det hade i sitt lynne mycket, som liknade salig Etienne; det var födt för att blifva olyckligt sjelft och göra andra sorg; det var så lättrördt och Jättretligt för hvarje motgång, så att äfven den minsta sorg här i lifvet skulle rubbat dess förstånd. Nå å propos, kusin Adamy fortfor hon, vändande sig till mig, är det sannt som folket pratar, att Fylax ännu går en gång om dagen till Etiennes graf och tjuter och krafsar under stenen? aJa det är sanning, svarade jag något flat, öfver att Clotilda ville väcka en sådan fråga. Den trogna Fylax besöker ofta Etiennes graf och sitter der liksom försänkt i djupa tankar, krafsar i jorden och smågnäller.s Jaså,, sade min kusin