— det är således icke endast prat; det är ändå löjligt nog att se, huru de oskäliga djuren liksom täfla med menniskan i känslofullhet; hvad tänker ni Hr Hofpredikant derom, måntro de verkligen hafva känslor och tankar liksom en menniska?, Den tilltalade, en liten mager ung man, med ett stereotypiskt falskt leende på sitt ansigte, svarade, att hundens trohet var endast en blind instinkt och att ett djur ändå alltid förblef utan reflektionsförmåga och handlade blott till följe af en inre Omotiverad naturdrift. uImedlertid är det ändock ganska vackert, sade friherrinnan, estackars Fylax, han förstår icke bättre och han gör så godt han förstår. Kusin underhåller ju hunden, han nämndes ju i en punkt af den stackars Etiennes testamente? Det var besynnerligt nog. Stackars Etienne l Fru Friherrinnan, sade Hofpredikanten smidigt, aminnes att grafven allt förliker; ert ömma hjerta kan ej utan vemod tänka tillbaka på flydda tider, det är damernas olycka liksom vår lycka, att de äga ett vekt, förlåtande hjerta. En månad efter detta samtal saknade jag Fylax, jag sökte honom på kyrkogården vid Etiennes graf, och der fann jag honom nedkrupen under stenen och döende, jag lockade på honom och hans slocknande öga blickade tacksamt på mig, han hviftade med svansen och gnällde sakta; då närmade jag mig till honom för att få honom fram; men han kröp tillsammans och djupare ned i sin håla, jag hörde några starka re andedrag, sedan var alt tyst. Fylax var död; men jag läste inskriften på hans halsband och ännu stod der qvar: trogen intill döden. Spådomen var uppfylld. (Siut.)