ännu fanns en gnista kärlek för mig; men det var ej så; hon tycktes till och med begabba mig; hon såg djerft och småleende på mig, och hviskade något till den der öfversten, hvarefter han riktade sin theaterkikare på mig, och begge, satiriskt småskrattande, gjorde sina anmärkningar öfver mitt förstörda utseende; detta blef mig för bittert; det var ett helfvete, som tände sina lågor i själen, och den onde anden, afgrundens Salamander, slingrade sig omkring bjertat och sammantryckte det; jag behöfde luft, och jag rusade ut, och sedan jag kommit ut behöfde jag dö — och derföre ... min Fylax,,tillade han, hindrade mig att komma som en sjelfmördare inför Guds dom; tack Fylax! hviskade han, och ett par tårar glänste i hans ögon. Det trogna djuret stod der och betraktade sin herre med kloka blickar, uppmärksamt, som om han varit hans läkare, och kärleksfullt som en öm vän; det var instinkt, det var trohet utan prål, utan ord och utan anspråk. Etienne var räddad för ögonblicket; men allt, påskyndade hans slut, han uppgjorde sina affärer, och låg sedan småleende och lugn, väntande sin sista stund. . Under dessa dagar gick jag till Clotilda och berättade hela händelsen, och att Etienne snart skulle återgifva henne friheten; hon bleknade något, men efter några ögonblicks tystnad sade hon: Tror kusin att han dör snart? Jag kunde jaka till frågan. Jag måste fara dit, sade hon och ringde. Jag far dit till honom; det går inte an eljest,, fortfor hon, då hon såg mig göra en afböjande åtbörd; man måste så mycket man kan bibehålla skenet; det skulle uttydas illa, om