rs hans hustru satt; han fästade med vilja ögat åt ett annat håll och blott då och då såg man huru det irrade bort till henne för att strax återstudsa. Stackars Etienne, tänkte jag, du, som fordom utgjorde societetens prydnad och glädje, är glömd och förskjuten, hela verlden ler åt ditt lidande och dock lider du endast derföre att du älskat henne för mycket. . . . Det är få män, som lida derföre att de älska sina hustrur för litet. Se nu huru den stackars mannen tränger sig ut genom folkmängden, är han sjuk eller hvad går åt honom? sade herrn med dubbelkikaren. Han har troligen funnit sig mindre road att se sin hustru ansigte mot ansigte, svarade den andre. Etienne trängde sig också verkligen ut ur huset, och jag blef orolig för honom, då jag i hast uppfångade en af hans kringirrande, förvildade blickar. Hvad ämnar han? tänkte jag och tyckte att min plats brände under mig; ridån gick upp, men jag hörde ej hvad som sades, jag endast tänkte på Etienne; slutligen blef denna känsla mig odräglig, jag steg upp midt under akten och gick, följd af ett allmänt mumlande: den der blef visst sjuk, här är också odrägligt varmt, m. m. Utkommen på Gustaf Adolfs Torg kände jag vinden susa kall och bitande öfver min varma panna; jag stadnade och tänkte: Hvad skulle jag då egentligen här? Det finnes likväl ögonblick i lifvet då man handlar instinktmässigt, och detta ögonblick för mig var just nu inne. I stället att gå hemåt öfver Norrbro gick jag åt Nybrohamnen utan att veta hvarföre; aftonen var kall och mulen och ga