Aftonbladet – 27 juli 1841, sida 2

lång pust ur pipan; mamma! är maten färdig jag är förb—nadt sugen i magen. Vi satte oss till bords; det var en enkel landt lig måltid, med spickefläsk och stufvad potatis smultron och mjölk och derpå plättar med krus bärssylt; de unga tu hviskade om kärlek oci tro och enighet och glädje, under det att jag a onkel Simon nnderhölls med en kuriös och un derbar historia, buru Stjerna, en hans favorit häst, hade blifvit kotad i länden och öfvergif ven af pvettrinärenn i staden, men dock slutlige! botad af Mårten i Skrällaretorpet, som rört ihoj något sattyg till smörjas, hvarmed han balsamera hästen, samt att samme Mårten hade en ypperli sinksmörjan, som frätte bort inkar så stora son knytnäfven inom några dagar: en sådan der bond doktor, mente kaptenen, visste mycket mer är de der vettrinärerne från Stockholm, både on kreaturssom mennisko-sjukdomar. Efter måltiden sutto de unga tu, ännu er stund i tysta samtal. Herre min Gud! tänkt jag vid mig sjelf, hvad kunna då de der begg: hafva att pladdra och tasla om hela långa da gen. Jag kunde ej då begripa det; men sedar jag sjelf blifvit förlofvad förstod jag det gansk väl. Nu sedan jag varit gift ett halft dussin å börjar det åter att blifva mig obegripligt. Onke Simon och min tant började snart att blifv; sömniga och gubben menade att man borde ta ga tiden i akt och lägga sig bittida; sömne före midnatt är den helsosammaste, och mor gonstund har guld i mun, voro två reglor son snart åtskiljde sällskapet. Etienne! sade Clotilda, det blir som vi öf verenskommit, i vigselringen skall stå liksom